cissiblogg

Natten var ok och jag somnade vid kl 23. Dock vaknade jag 2h innan väckarklockan 04.00 och var alldeles för förväntansfull (och kissnödig) för att kunna somna om. Dessutom hade jag plötsligt blivit toktäppt i näsan, det känns inte bra att dra på sig en förkylning lagom till min största fysiska prestation i livet. 

Strategin för dagen är att ta timme för timme. Det kommer ta ca 10-11h tur och retur och jag kommer nog ha en tillräcklig utmaning i att bara hänga med i tempot. Jag är inte van att gå uppför. 

Klockan 05 fick jag nog och gick upp och kissade. Sen inväntade jag väckarklockan 06.00 då jag väckte Alex och vi gick till frullen. Där gjorde man även iordning sina 2 matsäckar för dagen. 

Sen ett sista toabesök och snöra på sig kängorna ordentligt, ta ett djupt andetag och möta upp gruppen kl 07.00. Nu kör vi!!

Gruppen bestod av 4 andra trevliga par samt 2 guider Simon och Jon. 

Det började bra, vi tog platserna direkt efter guiden vilket är kul för då fick vi höra anekdoter och fakta. Han höll dessutom en privat flora-skola med Alex och det blev minsann läxförhör på vägen ner (som jag antar han failade hårt). 

Det var väldigt lugnt tempo, nästan för lugnt men det skulle visa sig vara ett smart drag. Vi gick 30 min och pausade sen 5 min, och så höll det på nästan hela dagen. 

Efter ett litet tag delade sig vägen och Västra Leden med röda markeringar fortsatte rakt fram. Vi hängde på vår guide åt höger, ingen skylt ingen markering, me like nu kör vi!!! 

Första timmarna gick helt ok. Vädret var perfekt sol varvat med moln. Gåstavarna jag var så skeptisk till gjorde sitt jobb bra. Jag hade förväntat mig lite fina stigar upp i början men oj så fel jag hade. Vi klättrade och klättrade och klättrade, över stora stenblock och brant var det direkt. Utsikten var säkert fin jag hade varken tid, ork, lust eller mod till att se efter så särskilt ofta. Efter kanske 3h av konstant klättrande uppåt på extremt stora stenblock (även kallad Moränryggen och numera även dödens backe). 

Jag frågar med skakig röst ’är det här det brantaste det blir idag?’ Guiden svarar ’ja förutom klättringen och när vi ska ner igen’, sen säger han ’nu blir det lite flackare’ åh vad skönt men nej det var bara en rökridå, vi fortsatte uppåt uppåt på de stora stenblocken. 

När vi alla är helt slut säger guiden: ’nu kommer vi till en av de svåraste passagerna’ Framför oss ligger ett gigantiskt stenröse. Guiden säger ’nu tar alla sig över själva i sin egen takt, huvudsaken vi alla kommer fram’ Det visade sig att de flesta stenblocken var helt lösa så man var liksom tvungen att känna sig fram och sen hoppa och balansera på stenblocken framåt, svårt absolut men det skulle visa sig att detta var långt ifrån det svåraste idag, dock tog det väldigt mycket på krafterna. Alex var först fram såklart. 

Väl framme fick vi 20 min till ’lunch’ alltså frukostmackan vi hade packat på morgonen. Men vi fick tydliga instruktioner: först kissa, sen byta om till något varmare, sen ta på sig hjälm och säkerhetssele. Om det därefter finns tid kvar kan ni ta nåt att äta. Jag slängde i mig ett äpple sen var det dags för dagens första säkerhetsgenomgång. Nu skulle vi ta oss över en gigantisk glaciär, det såg inte jätte långt ut fram till berget (som ni ser på bilderna) men det är svårt med avstånd, det skulle visa sig ta oss ca 1h att ta oss över. Eftersom det kan finnas gömda sprickor i glaciären så sattes vi ihop i rep så om en faller ner i en spricka ska de andra hålla emot. Vi pulsade på bra i snön och det var smått surrealistiskt med omgivningarna av berg på ena sidan och ett stup ner på andra sidan. Flera gånger fick jag overklighetskänsla, typ att vi är inte här på riktigt detta är bara en kuliss i nån cool Bond-film. Man fick nästan nypa sig i armen. 

När vi närmade oss andra sidan tog plötsligt glaciären slut och framför oss var en gigantisk brant snöbacke följt av en lodrät bergsvägg. ’Nu kan ni se sydtoppen där uppe, det är dit vi ska’ sa guiden. Vi övriga i gruppen tittade på varandra och frågade oss ’vad menar han? Hur ska vi ta oss dit? Det är ju bara en bergsvägg’ 

Jag vet inte hur många gånger innan resan (sista gången även på genomgången kvällen innan) jag har frågat ’är det verkligen klättring för nybörjare helt utan förkunskaper?’ Och fått svaret ’absolut det är en kort, enklare variant av klättring.’ Vi har nämligen aldrig klättrat på berg innan i vårat liv. Vi trodde att det skulle vara typ att man höll i ett rep och gick på en fin liten rad över. Men Nej nej nej, detta visade sig inte vara klättring för nybörjare. 

Innan själva klättringen tog vi oss upp för en smal och hal snösluttning. Här kände man verkligen, ett felsteg och det är Game Over. 

Utmattade kom vi då fram till klättringsmomentet. Min första kommentar var ’du skojar??? Här kommer inte jag över’ Det är svårt att beskriva med ord men det var alltså en lodrät bergsvägg, med några etapper av bredare platåer. Och här sa guiden ’ni får alla hitta er egen väg upp beroende på er längd och personlighet, vi ses däruppe’ Vaaa, jag kan ju inte klättra vad är det som händer? Första gången vi ska klättra gör vi det på Sveriges högsta berg, vems idé var detta??? 

Ok men what to do? Vi satt åtminstone fast i en stålvajer men det var läskigt att knäppa loss och flytta sin säkerhetskrok (eller vad det heter) varje gång det kom en ny vajer. Detta gjorde vi nog 100ggr. Hursomhelst vi klättrade på och den ena passagen blev värre och svårare än den innan. Jag hade gråten i halsen men ville göra Alex stolt så jag bet ihop, och det gick ju hursomhelst inte att bryta nu. ’wow titta på utsikten’ Nej skulle inte tro det, jag som inte är ett dugg höjdrädd fick rejäl svindel här. Gruppen var stöttande (så gott de kunde alla hade ju fullt upp att själva ta sig upp). Mitt i banan fick stackars Emil (från Karlskrona) kramp i benet så vi fick försöka klättra runt honom. Ja men absolut, ge mig lite fler utmaningar, bring it on. Det var riktigt svårt att hitta bra grepp, en gång stod jag med vänstertårna på en pytte liten utbuktning ur berget, med endast vänsterhanden på vajern, satte upp högerfoten i brösthöjd och tog i för mitt liv (bokstavligen) och drog mig upp vidare. Där var det nära att jag fick kasta in handduken. 

På nåt j-a sätt tog vi oss iallafall upp tillslut. Jag gissar att vi klättrade i ca 1h. Det första jag säger med skakig röst när vi kommer upp är ’eh ska vi tillbaka samma väg?’ ’Ja men det brukar vara lättare nerför men 100ggr läskigare eftersom du då klättrar med magen utåt’ åh herregud ska jag ta helikopter tillbaka… 

Härifrån var det en ’lättare’ vandring över mer stenbumlingar, 45 min kvar till toppen. Stackars Emil fick sätta sig och vänta tills vi kom tillbaka för krampen släppte inte. 

Härifrån ansluter man till Västra Leden resten av biten till toppen. 

Väl uppe på toppen är det som en tunn snöplatå om du absolut vill nå Sveriges allra högsta punkt och det ville vi såklart. Vår guide hade fäst ett rep så vi kunde koppla in vår klätterutrustning och stå fastkopplade på toppen. Det var ren eufori att äntligen komma hela vägen upp (och ja, Alex var först upp på toppen av hela gruppen).

Dock gick det inte att njuta så mycket eftersom man helt enkelt var livrädd. Det blir en hisnande tanke att man nu befinner sig högst upp i Sverige, vi vågade knappt se oss omkring och ville snabbt ner. Min Sverige flagga jag hade släpat med mig från Tumba hela vägen till toppen gjorde iallafall succé då alla skulle fotas med den. 

Det var svårt att gå ner och flera gånger tappade jag fotfästet och fick åka kana ner från toppen. Väl på lite fast mark, fortfarande på toppen så att säga, började showen. Nån frågade om jag och Alex hade hela lattjolajbanlådan med oss. Jag tog upp gummianka och flagga och började fota, Alex hade sin åsna från Jordanien som nu inte bara rest jorden runt utan även fick följa med till toppen av Keb. Och dessutom plockade Alex fram rubriks kub och började lösa den i rekordfart. De andra fick sig ett gott skratt iallafall. 

Ok då var vi klara, eller? Nej visst fan nu ska vi ju ner också. 

 

 

 

När uthyrningen öppnade väckte jag Alex och släpade dit honom. 

Vi provade ut kängor och hittade snabbt två par som satt bra. Jag är lite osäker på min högersko som är något trång så jag ska gå runt lite ikväll och känna efter. 

Vi fick träffa vår guide Jon som känns som en stabil norrlänning. Dock har jag en känsla av att han i detta nu går runt och försöker trada bort sin grupp med dessa två jobbiga stockholmare efter alla mina dumma frågor. Jag får se till att visa mig från min charmiga sida imorgon på vandringen men risken är nog stor att han istället får uppleva en rädd, hungrig och trött Cissi, stackars kille. 

Vi tog sen en fika på terassen i strålande sol. Bordet bredvid satt ett tjejgäng som hade tagit in en flaska bubbel och uppenbarligen firade sitt lyckade toppturförsök. Man blev både avis att de var klara och samtidigt pepp på att vi har vårat kvar. 

Sen gick vi en liten promenad mot Elsas bro och därefter lite mer vila på rummet. 

Kl 20 gick vi till informationsträffen och fick också träffa den grupp vi ska vandra med. Alla är hyfsade nybörjare så det känns bra, 8st är vi totalt. 

Jag blev riktigt nervös av genomgången med alla tekniska moment men Alex är stencool så jag försöker anamma det. Jag är också taggad, det låter som en riktigt kul led med både glaciärvandring och klättring. 

Jag bytte kängor så nu hoppas jag detta par levererar imorgon!! 

Sen provade vi utrustningen (hjälm och klättersele) och packade våra ryggsäckar, därefter en fin middag i restaurangen men vi skippade desserten eftersom vi ville komma isäng senast 22. Kl 06.00 står klockan på, imorgon är det dags!!!! 

 

 

Vi åt lunch på Gyllene Måsen och sen tog vi varsin lyxkaffe på Espresso House, bra start. 

Vi gick sen direkt till säkerhetskontrollen, av nån anledning är jag alltid lite nervös inför det och det är en milstolpe att vara igenom. Nytt är att man numera får ta med sig vätska in, mycket bra tycker jag så man kan få ta med sig en vattenflaska etc. Väl genom säkerhetskontrollen (där jag blev erbjuden ett jobb och Alex riskerade 2 års fängelse enligt en väktare pga foto till Snap) så gick vi direkt till gaten bara för att få reda på att flyget är försenat. Får hoppas bussen i Kiruna väntar in flyget. 

20 min försenade lyfte äntligen planet. Det var nästan fullsatt men för ungefär 100 år sedan gav en kär gammal vän till mig ett bra tips (tack Micke): när man väljer sittplatser, välj gång plus fönster för ingen vill ju välja platsen i mitten mellan två personer sen så då får man med 99% säkerhet en trea för sig själv! Och om det mot förmodan ändå skulle råka sitta nån där så flyttar ju den personen gärna antingen till fönstret eller gången, win-win! 

Det var tjo och tjim på planet och ett tag kändes det som att vi var på ett charterplan till Ibiza. Men det visade sig bara vara ett plan fullt av partyglada hemresande norrlänningar som tydligen hade unnat sig lite mungott på Arlanda. 

Väl framme i Kiruna var det 1 min tills bussen skulle avgå, enda avgången för dagen och redan betalda (och dyrakr biljetter. Jag sprang före till bussen medan Alex gick för att hämta ut sin incheckade väska men det visade sig att bussen snällt stod och väntade. Jag har bävat en del för bussresan som skulle ta en timme. Jag blir lätt åksjuk och de norrländska vägarna har en förmåga att vara både guppiga och slingriga. 

Efter 1h av vacker men extremt skumpig naturupplevelse (inkl vackra renar på vägen) med en galen chaufför var vi äntligen framme vid resans första övernattning, STF Nikkalouka. 

restaurangen visade sig stänga redan kl 18 så det blev snabbt till att beställa middag. Alex tog en Renburgare, vilket han var mycket nöjd med. Jag vågade mig på att prova en Nikkaloukta-soppa, big mistake. Smaklös och tunn så det fick bli en våffla på det. Kl 19 köpte vi lite snacks och därefter bommade även den lilla shopen igen. 

vi gick till vår fina stunga. Jag hade beställt den minsta campingstuga men min vana trogen så hade jag skrivit att Alex fyller år så vi blev uppgraderade till en egen 3-rums villa med egen dusch, toalett och kök, lyxigt! 

Tidig kväll för imorgon påbörjar vi vandringen mot resans mål, Keb! 

 

 

Ett sista kort inlägg får avsluta denna Drömresa! 

Resan hem gick bra. Dock fick vi veta när vi landade i London att vårat sista flyg var inställt, segt! Men vi fick nya platser till ett flyg 6h senare. Eftersom exakt samma sak hände under Kanada-resan tidigare samma år hade vi lite rutin på detta nu. Det var bara att gilla läget, trots att vi såklart var rejält trötta och slitna. Vi åt på favvo-restaurangen (ja W fick sin dagliga burgare), shoppade lite och sen var det mest att vänta ut tiden. Vi avslutade med en fantastisk middag på Wagamama där A och A provade Ramen för första gången, succé! 

Sen var det äntligen dags att boarda, och klockan 23.30 landade vi på Arlanda! Pappa hämtade upp oss och det är häftigt att se hur barnen (och vi) uppskattar Sverige och hemmet i Tumba på ett helt annat sätt efter en sån här långresa. Känslan för samtliga var också att ’har vi bara varit borta 2 veckor?’ Med tanke på allt vi upplevt känns det snarare som 2 månader. Underbart! 

Nu ska vi smälta alla intryck, göra en fotobok ihop med anteckningarna från bloggen, för denna resan vill vi minnas varje dag av. 

 

 

Idag var det upp och hoppa 5.45, kl 06.00 satt vi i mustangerna för vidare färd mot Everglades. Känslan är obeskrivlig när vi rullar ut med de fina bilarna från Key West. Först stannade vi till vid den sydligaste punkten vid ett monument för att ta kort. Det har varit för lång kö där innan men kl 06.00 var det folktomt. 

Bra timing av oss att rulla in i Key West under solnedgången och lämna under soluppgången, det är verkligen en fantastisk väg att köra. 06.00 eller inte, partybilen kom igång direkt med trallvänliga låtar på högsta volym. DJ-Alex i framsätet och Tyra i baksätet. Hur T lyckades ta en power nap är otroligt med tanke på ljudnivån och basen på högsta nivå samt två sjungglada personer i framsätet. 

I Key Largo stannade we på Wendys för att äta frulle, men det visade sig att de inte serverar det, konstigt både jag och B var så säkra på det. Istället åkte vi över vägen och tog en macka på Subway. Sen åkte vi vidare mot Everglades. Vi hade inte hur gott om tid som helst eftersom planet skulle gå 21.30 samma dag och vi har inte koll på eftermiddagstrafiken i Miami. Jag hade läst att entrén närmast Miami var Flamingo Lodge Entré, men när vi närmade oss stog det en skylt ’crocodile farm and boat tours’ så vi svängde av där. Men det visade sig att det var någon sidoverksamhet och inte själva nationalparken. Så vi åkte vidare lite till och kom till entrén, 10usd/pers (inte per bil tydligen som det står på hemsidan). Efter att vi kört in i Everglades tog det ytterligare 45 min innan man kom fram till själva båtturerna. Dessvärre var 12-turen inställd så vi fick köpa biljetter till kl 13.00. Närmare 3000:- för oss 6 personer så nu hoppades vi verkligen få se nån krokodil. 

Vi hade 1,5h innan båtturen så vi gick in i souvenirshopen och fyllde upp de sista lediga hålen i resväskorna. Sen tog vi en promenad utmed en utmärkt trail där det enligt personalen var ’a very rich wild life’. Vi gick och gick men allt vi fick se var några små ödlor, myror samt något odefinierbart typ silverfiskar. När vi kom tillbaka åt vi lunch från en food truck och enligt Alex den bästa burgaren på resan, lite otippat. Bella fick äntligen en vegetarisk burgare som även den var grym. 

Därefter var det dags att hoppa på båten, 1,5h skulle den ta och det var gassande sol och 30gr varmt. Nästan direkt såg vi en liten bebiskrokodil, detta bådar ju gott tänkte jag. Men där tog det också slut. Guiden gjorde sitt bästa med att försöka peka ut diverse fåglar samt få floran att verka spännande. Både jag och W var nära att somna, så spännande var det. Dock intressant med ett träd där löven är så giftiga att det räcker att nudda dem för att man ska dö, samt ett träd med väldigt speciella rötter som man brukar se när de visar bilder från Everglades. Annars hände det inte mycket. Precis i slutet av turen såg vi en stor krokodil nära båten, men that’s it. Nä Everglade känns extremt överskattat, vi var överens om att det bästa var att vi fick köra en extra runda med Mustangerna. 

Sen var det raka vägen till flygplatsen. Lite bus med bilarna blev det också såklart. W flyttade över till partybilen som öste på allt vi kan hela vägen in i garaget på flygplatsen. Det gick smidigt att hitta tillbaka återigen tack vare vår grymma kartläsare Bella. 

Väl på flygplatsen hämtade vi ut vårat bagage, alla 7 väskor stog kvar. Sen åt vi middag, bytte om och försökte få ner alla souvenirer i resväskorna. Det visade sig få plats men i 3 (av 6) väskor hade vi övervikt. Det har faktiskt aldrig nånsin hänt mig tidigare. Men vi hade en otroligt snäll dam som checkade in oss, ’vågar brukar ju aldrig visa riktigt rätt’ sa hon bara med en blinkning, så slapp vi betala extra, tack för det. 

En lång men ok kö genom säkerhetskontrollen gjorde att vi kom till gaten ca 2h innan avgång. Lite sista shopping och häng vid gaten, nu fanns det ju Wi-Fi så alla nöjda! 

Nu är det alldeles strax dax att boarda och nu håller vi tummarna att resan även får avslutas på ett bra sätt med lugn flygresa och smidig mellanlandning i London. Torsdag kl 17.10 landar vi förhoppningsvis i Stockholm!

 

Vi började dagen med lyxfrukost på båten klockan 07.00. Efter det var det dags för landstigning. Mitt i kön kommer Gleisners på att de lämnat sina seapass (vilka behövs för att få gå på och av båten) i sina hytter så medan de hämtar sina kort får resten av familjen gå ur kön. Väl i land hittade vi en buss som tog oss hela vägen till flygplatsen, där vi skulle lämna hälften av bagaget eftersom det inte kommer få plats i bilarna vi ska hyra. Efter det skulle dem vuxna ställa sig i kön till biluthyrningen samtidigt som vi snällt fick sitta och vänta (utan internet!!). Inte nog med det hade Tyra panikartat ont i örat som ledde till en överdriven dos av Alvedon. Efter en timmes väntan hade vi äntligen fått bilarna, tydligen hade det uppstått problem eftersom Cissi inte hade något kreditkort. 

Bilarna var inget mindre än extremt coola. Det var två fordmustanger som väntade oss och det var redan förut bestämt att tjejerna skulle åka med Alexander och killarna med Cissi. På vägen ut fick vi papperskartor eftersom vi inte kunde använda GPS. Alexanders bil åkte först (av självklara anledningar) och navigeringen ut ur staden gick suveränt tack vare kartläsaren med ”A” i orientering. I Cissis bil gick det desto sämre med kartläsningen och de bestämde sig snabbt för att inte ens försöka och bara följa efter Alexanders bil. Väl ute på motorvägen delades bilarna in i lugna, country/rock och partybilen (vi låter er gissa vilken som är vilken).

När det var dags för lunch hittade vi knappt någonstans att äta men till slut såg vi ett Mc Donalds som vi tänkte skulle duga. Tyvärr var det ingen hit när det visade sig att det inte fanns ett enda vegetariskt alternativ och dessutom hoppade ödlor ner från träden så vi fick åka vidare. Till slut kom vi till ett Wendys, vilket var mycket bättre med god mat och stora portioner. Här passade William och Tyra på att byta bil (förmodligen för att partybilen blivit lite för mycket för trötta William). Efter det här var det dags att köra vidare och efter vad som kändes som en evighet, och ett antal tupplurar för barnen Gleisners, kom vi fram till en jättemysig marknad där det inhandlades allt ifrån snäckor till shaved ice, här fanns det också gott om pelikaner. Det här var sista stoppet innan slutdestinationen.

Efter ungefär 1.5 timmar var vi äntligen framme. Cissi hade förberett oss på att hela familjen skulle bo i samma rum och att det inte skulle vara särskilt bra standard men vi blev positivt överraskade när det visade sig finns tre sovrum. När alla gjort sig hemmastadda tog vi oss ut på en kvällspromenad för att kolla in området och hitta något att äta. Lägenheten är jättenära stranden och ligger mitt i en shoppinggata. Även här var det svårt att hitta vegetarisk mat men till slut kom vi fram till en italiensk restaurang. Detta var en av de bästa restaurangerna vi någonsin varit på. Det var mysig miljö, väldigt god mat, bra service och dessutom fick vi två extrarätter gratis. Efter maten hade alla fått lite extra energi och vi begav oss ut på shoppinggatan. Vi bestämde oss också för att bara titta nu på kvällen och i stället handla dagen efter eftersom alla börjar få ont om pengar. På vägen hem gick vi förbi ett cirkle k för att köpa frukost inför morgondagen. Croissanterna var slut så det bestämdes att Alexander skulle gå upp tidigare och köpa dem nybakta nästa morgon. Nu var alla väldigt trötta och vi alla somnade nog ganska tidigt.

P.s. Vi har blivit mutade för att skriva detta inlägg.

Natten var varm men helt ok. Vid 7.30 tog jag och Alexander en morgonpromenad genom Key West ner till stranden, detta kommer jag sakna! 

Vi köpte med oss nybakta croissanter och baguetter från bageriet, när vi kom hem vaknade barnen och vi åt frukost. Sen gav vi oss av till stranden. Allt var dock stängt så jag och Alex bestämde oss för att ge oss ut på upptäcksfärd. Alla cyklar omkring på hyrcyklar så vi tänkte vi går tills vi hittar ett uthyrningsställe. Vi gick åt fel håll kan jag säga. Vi gick och gick och gick. Det passerade ett turisttåg så finns bestämde att nästa gång det kommer hoppar vi på. Efter typ en timmes svettig promenad (utan ett enda uthyrningsställe) såg vi plötsligt tåget, yes! Vi skyndade oss dit bara för att få veta att det är här tåget parkerar, så det var bara att fortsätta gå. Efter lite panikspurter över gatan då och då (vi är båda hysteriskt rädda för både tupparna och ödlorna) kom vi plötsligt fram till en strand, samt nån typ av avspärrning. Men om vi tog av oss skorna och vadade ut i vattnet så kunde vi nog komma runt avspärrningarna, sagt och gjort. Blöta och sandiga kom vi ut på andra sidan, vilket visade sig vara en lyxresort (Throw back Thailand då exakt samma sak hände oss). Efter lite irrande på området frågade en personal vad vi håller på med ’looking for exit’ han pekade snällt ut en dörr, log och sa ’here is the Escape Door’ Tackar!! 

Nu (2h sen vi lämnade övriga familjen) börjar mitt tålamod tryta! Jag är trött, hungrig, smutsig och dessutom kissnödig. Sätter mig och strejkar på trappan till lyxhotellet. Alex ifrågasätter (med rätta?) hur fan jag tror att jag skulle klara Robinson, med mitt tålamod. Jaja det var bara att fortsätta gå! 20 min senare var vi tillbaka i lägenheten så jag fick gå på toa och ta en chokladkaka, så då var ordningen återställd. 

Där mötte vi upp Alexander och Tyra som hade kommit för att hämta upp Mustangen. Vi körde ner båda bilarna till stranden, synd att bara ha dem stående. Där mötte vi upp B och W som låg och stekte i solen, ovetandes om det svettiga äventyret vi har varit ute på. Vi åt lunch på strandrestaurangen och killarna tog en burgare och enligt Alex den godaste på hela resan, dock missade vi dricksen, men det är en annan story. 

Alexander och tjejerna gick till lägenheten och duschade så jag och killarna satte oss i Mustangen och ’bryggseglade’ och lyssnade på bra musik! Sen tog vi bilarna och cruisade genom hela Key West och lyssnade på en passande låt ’Sommar sommar sol igen, det kommer aldrig kännas bättre än just nu’ 

Vi körde till västkusten vid hamnen, jätte mysigt ställe, det blev en glass och en Key Lime Pie. Lite mer shopping, Bella försvann till en bokhandel, Books & Books, och shoppade loss. 

Jag, Alex och William hoppade in i partibilen och hittade hem helt själva. Där blev det, håll i er nu, mer glass, mer shopping. 

Sen chillade vi i lägenheten några minuter innan det var dags att fånga solnedgången på Key West sydligaste udde. Först behövde vi köpa en kokosnöt till W och Ananasdrinkar till de andra enkom för att få till lite Insta-vänliga bilder. Det blev en mysig stund i solnedgången. 

Sen letade vi upp en mysig restaurang och förrätterna var (som det ofta är) det bästa på hela middagen. Sen körde vi lite trädgårdsspel och promenerade hemåt. Imorgon är det sista dagen och då blir det efterlängtad road trip med Mustangerna följt av Everglades. 

 

 

Vi avslutade kryssningen med stil då ’The Key’-paketet levererade en sista härlig a la carte frukost. Lite pannkakor och fattiga riddare senare var vi redo för att kliva av båten i Miami. Men först efter att Gleisner-delen av familjen återigen strulat med sina seapass och helt enkelt lämnat dem i hytten. Man behöver dessa för att checka ut från båten så det blev en språngmars tillbaka. Det gick smidigt att komma av och sen skulle vi leta efter en taxi som kunde ta 6 pers till flygplatsen. När vi kom av stog det en buss framkörd som det stog ’Miami airport’ på, så det var bara att hoppa på, betalt ville dem heller inte ha, tror vi. 

Väl på flygplatsen letade vi oss fram till bagageinlämningen för vi skulle inte få plats med bagaget i våra 2 hyrbilar. Även det gick smidigt, sen tog vi gratiståget till biluthyrningen. Det var nästan ingen kö men väl framme började frågorna, vill ni ha helförsäkring? Vill ni förskottsbetala tullarna? Bensinen? Etc. Alex fick snabbt ok på sin bil (även om det först såg ut att vara bokat på ett pick up ställe 40 min därifrån men det löste sig). När jag sen skulle hämta ut min bil var jag tvungen att visa ett kreditkort (mitt vanliga bankkort var inte ok). Jag: ’I don’t have any’ Hon: ’but I need One’ Vad tusan gör vi nu? Tillslut fick vi göra så att vi bokade båda bilarna på Alexander så han kunde garantera med ditt kreditkort och lägga till mig som extra förare på ena bilen, 1000:- fattigare men nöjda att vi nu kunde hämta ut bilarna gick vi till garaget. Jag har varit extremt nervös för denna delen av resan, t.o.m. värre än hästridningen och zip linen. 

Jag är ju inte direkt känd för att vara den säkraste bilföraren hemma i Sverige och jag har aldrig kört utomlands. Jag hade kallt räknat med att få en ordentlig genomgång av bilen innan men icke. Väl i garaget frågade jag nån var vi hämtar nyckel ’den sitter i bilen’ blev svaret. Ok, det viktigaste var att komma på hur vi cabbade ner taket, sen var det bara att köra. Till barnens stora glädje fick vi 2 snygga Mustanger. När vi bokade denna resa kom vi snabbt fram till att bila med 6 personer till Key West krävdes två bilar, och så glada vi är för det nu att vi valde det alternativet. Känslan att köra utan tak i 38gr värmen är magisk. 

Jag tror vi alla hade lyckopirr i magen när vi körde genom Miami ut på Key West. Alex konstaterade så snabbt vi rullat ut från flygplatsen att ’detta blir den bästa dagen hittills’, jag är nog benägen att hålla med. 

Vi delade på syskonen denna gång så tjejerna åkte i Alexanders bil och killarna med mig, sen bytte W och T plats efter halva vägen. Alexander fick såklart visa vägen och jag gjorde mitt bästa att hänga på som följebil. Lättare sagt än gjort då alla försökte lägga sig emellan oss så jag försökte täppa till gapet men ändå värna om säkerheten. Men herregud vilken grym bil det var att köra. Det kan nog vara så att Mustang har gått om min tidigare favoritbil, Mini. 

Det är helt omöjligt för mig att beskriva vad vi var med om längs resan, det enda jag kan säga är, gör denna resan!!!! Om ni så bara ska besöka en plats till innan ni dör, bila till Key West! 

Det var lite olika känsla i de två bilarna. I första bilen, där Bella gjorde ett grymt jobb som kartläsare (och då pratar vi en gammal hederlig papperskarta utan den lilla blå pluppen som visar var vi är). I den bilen var det skönt countrygung blandat med gammal hederlig rockmusik. I den bilen tog man tydligen power naps under resans gång. I den andra bilen, följebilen bakom, var det fullt ös minst sagt, konstant i alla 6h det tog att köra. DJ Alex blandade skön musik, allt från Gyllene Tider och Lasse Berghagen till ’nyare’ popmusik och Caramellosången (eller vad den heter), det viktigaste var att vi kunde sjunga med i varenda låt! Båda bilarna kom också på att det minsann gick att dansa med till YMCA nu när vi inte hade tak, till våra medtrafikanters stora nöje(?). 

Vi stannade för att äta lunch på Gyllene Måsen. Vi tänkte det vore kul att testa på Mcd här i USA, men döm om vår förvåning när det visar sig att de inte har en enda vegetarisk sak på menyn, ingen halloumiburgare, ingenting. Så det var bara att hoppa in i bilarna och köra av på nästa ställe, Wendys blev det till A och B stora glädje, vi har alltid velat testa den. Mycket goda burgare intogs och Bella fick iallafall lite nachochips till lunch. Att vara vegetarian i USA är nog inte det lättaste. 

Vi stannade på ett ställe till längs vägen, ett helt fantastiskt litet marknadsställe, jag tror det hette Robbies Marina. Där skulle jag mycket väl kunna tänka mig spendera nån natt nästa gång vi åker hit. Barnen tog varsin Shave Ice (Throwback Hawaii) och vi tog en iskaffe. Sen följde lite mer shopping innan vi drog vidare längs med de fantastiska broarna som leder ut till Key West. Vi hade dessutom lyckats pricka in solnedgången precis när vi rullar in längs strandpromenaden, magiskt! Se solnedgången i Key West = Bucketlist check! 

Vi hittade snabbt fram till lägenheten som låg på en innergård från själva gågatan där alla affärer och restauranger ligger, lyckat! 3-rumslägenheten var över förväntan. Vi visste att vi skulle få dela sängar och vi visste att det inte fanns ac, men den var större och fräschare än vi räknat med. När jag bokade valde jag helt enkelt läge framför comfort. Jag älskar att bo mitt i smeten när man bara ska vara här nåt dygn. Då vill jag inte lägga tid på transport. 

Vi packade in oss och gick sen snabbt ut på stan då vi var rejält hungriga. Efter att ha tittat på ett par restauranger valde vi tillsist en italiensk restaurang och vilket lyckokast det blev. Det börjar med att servitrisen kommer in med lite complimentary förrätter, friterade kronärtskockor samt en hel skål med parmesanbröd, vår typ av restaurang det! Vi tog ett glas vin var och det var en campingupphällning ala Hasslö, stora glas fyllda ända upp till kanten, bättre och bättre. 

Alla tog pasta och var jätte nöjda (utom T men hon var nog lite mätt sen allt bröd). T har även fått ont i örat av någon anledning sen vi klev av båten så det spökar nog också. Som tur är hjälper Alvedon och nu är det mycket bättre. 

Efter det fantastiska restaurangbesöket tog vi en liten shoppingrunda. Nu börjar barnens pengar tryta, det är alltid en svår balansgång mellan ’nu är vi här, det gäller att passa på’, och ’vi vill ju ha lite pengar kvar när vi kommer hem också’, men det är helt enkelt ett val de själva måste göra. De har fått julklappspengar samt lite pengar av oss, men dem tog slut nånstans på Barbados typ. 

Vid 22.00 låg vi alla i våra sängar och jag tror alla somnade med ett leende på läpparna.

Imorgon är det nästsista dagen på denna drömresan och jag tror hemlängtan är lika med noll för samtliga!