8/7 Del 2
Vi satte fart mot klättringsdelen och hela tiden med världens ångest av vetskapen att vi skulle genomlida helvetet igen. Nu hade vi dock fått förnyad energi och adrenalinet pumpade efter insikten att vi faktiskt tog oss hela vägen upp. Efter 45 min kom vi tillbaka till Emil som anslöt till gruppen igen då krampen hade släppt lite.
Efter en kort paus där jag fick i mig en macka var det bara att haka fast sig i stålvajern och bege sig ner för väggen. På nåt sätt njöt jag mer av klättringen nu, dels var det lättare att klättra nerför, dels hade guiden lite koll på mig och klättrade med en bit. Man såg ju liksom inte var man kunde placera tårna för att få grepp så det var lite trixigt. Häftig känsla ändå att klättra rakt ner med ansiktet utåt och verkligen ta in höjden och utsikten, riktigt kul var det också. Mest ångest hade jag över att Alex satte fart och drog ifrån mig, jag vet inte hur många gånger jag ropade ’glöm inte säkringen/var noga med säkringen etc’. Men fram kom vi och lättnaden över att vara klar med klättringen är obeskrivlig.
Ok nu är det ju bara resten kvar. Först skulle vi ju ner för den gigantiska snöremsan. Vi sattes fast i repet igen och denna gång hamnade jag allra sist. Guiden sa att det enklaste sättet att ta sig ner är att springa (!). Eh va? Säg det där igen. Sagt och gjort, alla satte av och eftersom man satt ihop så var ju alla tvungna att hålla exakt samma tempo…det gjorde inte jag. Vilket resulterade i att jag, som var sist på repet, försökte bromsa (och förgäves skrika ’vänta lite/sakta ner’) men det går ju inte när 10 pers drar åt andra hållet, så det slutade med att jag flög med som en vante. Jag hade ingen chans, satt bara på rumpan, åkte med längs glaciären och hoppades på det bästa. Herregud vilken syn det måste ha varit.
Väl över glaciären kunde vi ta av oss sele och hjälm, jag hann med en kort toapaus, bakom en sten samt fylla vattenflaskan med iskallt källvatten och sen var det dags igen. Över det farliga stenröset men sen valde guiden en annan väg ner. De ville gå så mycket som möjligt på snö för det går snabbare. Vi knatade på tills vi kom till ett stup. Ja du läste rätt, det var som en lång svart slalombacke med djupsnö. Ok dags för säkerhetsgenomgång ’det bästa är att trycka in hälarna och försöka jogga ner för backen. Om ni hamnar på rumpan se till att vända er om på mage så ni inte fortsätter ner för berget och vad ni än gör hamna inte nergrävda i jokken’ eh ok vad fan är det tänkte jag.. avslutningsvis säger guiden ’passa på att ha lite kul nu också, vi ses där nere’ va? Vadå kul? Det finns inget kul med detta. Då ser jag Alex med det största leende hoppa efter guiden i full fart. Omg. Jag, en annan tjej i gruppen och Emil som hade börjat få kramp igen tog oss sakta neråt. Tillslut fick vi lämna Emil med den andra guiden för han kunde inte längre räta på benet, usch stackaren, sista stället i världen man vill få kramp på.
En bra stund efter de andra och ett antal nära dödenupplevelser senare anslöt vi andra till gruppen. Jag möts av en omtumlad men glad Alex med ett stort blödande sår på armbågen, det var nog tur att jag missade hans framfart i backen. Vi stannade vid ett stort vattenfall och försökte fylla på vatten. Nu var det bara drygt 1h kvar, hela tiden tänker jag, nu måste vi vara nere på fast mark, men nej, det var 45min ren plåga nedåt. Nu började kroppen kännas, knäna, höften, armarna och tårna, ajajaj. Men som ni förstår nu så tog vi oss faktiskt ner hyfsat helskinnade, sista biten var härlig, strålande sol och guiden och Alex fortsatte prata om blommor och bin (?) samt stannade till och smakade på den ena växten än den andra.
Det var underbart att få syn på Fjällstationen igen och det kom allt en tår eller två bakom solglasögonen. Vi fick kall saft att dricka, gjorde high-five med guiden sa tack och hej till gruppen och stupade i säng. Kl 07.10 hade vi börjat vår vandring och exakt 11h senare kl 18.10 var vi tillbaka.
Alex som hade gått jämsides med guiden hela dagen och glatt konverserat och skämtat fick nu en liten chock tror jag. Han hade stora blåsor under fötterna, solfrossa och ont i hela kroppen. Det var med nöd och näppe jag fick ner honom till middagen kl 19.15, där svepte han 3(!) läsk, sen gick vi raka vägen till vårat rum och somnade.
Dagen efter checkade vi ut (en dag för tidigt), vi känner oss helt enkelt klara med Kebnekaise nu. Jävligt klara tillochmed! Sen unnade vi oss en helikoptertur tillbaka till Nikkoulota, buss till flygplatsen och sen flyg hem till älskade, trygga Stockholm.
Det kommer ta ett tag att smälta det vi gick igenom och det går som sagt inte att beskriva med ord. Detta måste upplevas. Men mitt tips är att kämpa på med Västra Leden istället för att riskera livet på Östra Leden om ni också vill uppleva Sveriges Tak.
Vi är lyckliga och stolta och ångrar ingenting, livet är till för att levas! Det bästa av allt var att få dela detta med Alex.
8/7 Bestigningen av Keb Del 1
Natten var ok och jag somnade vid kl 23. Dock vaknade jag 2h innan väckarklockan 04.00 och var alldeles för förväntansfull (och kissnödig) för att kunna somna om. Dessutom hade jag plötsligt blivit toktäppt i näsan, det känns inte bra att dra på sig en förkylning lagom till min största fysiska prestation i livet.
Strategin för dagen är att ta timme för timme. Det kommer ta ca 10-11h tur och retur och jag kommer nog ha en tillräcklig utmaning i att bara hänga med i tempot. Jag är inte van att gå uppför.
Klockan 05 fick jag nog och gick upp och kissade. Sen inväntade jag väckarklockan 06.00 då jag väckte Alex och vi gick till frullen. Där gjorde man även iordning sina 2 matsäckar för dagen.
Sen ett sista toabesök och snöra på sig kängorna ordentligt, ta ett djupt andetag och möta upp gruppen kl 07.00. Nu kör vi!!
Gruppen bestod av 4 andra trevliga par samt 2 guider Simon och Jon.
Det började bra, vi tog platserna direkt efter guiden vilket är kul för då fick vi höra anekdoter och fakta. Han höll dessutom en privat flora-skola med Alex och det blev minsann läxförhör på vägen ner (som jag antar han failade hårt).
Det var väldigt lugnt tempo, nästan för lugnt men det skulle visa sig vara ett smart drag. Vi gick 30 min och pausade sen 5 min, och så höll det på nästan hela dagen.
Efter ett litet tag delade sig vägen och Västra Leden med röda markeringar fortsatte rakt fram. Vi hängde på vår guide åt höger, ingen skylt ingen markering, me like nu kör vi!!!
Första timmarna gick helt ok. Vädret var perfekt sol varvat med moln. Gåstavarna jag var så skeptisk till gjorde sitt jobb bra. Jag hade förväntat mig lite fina stigar upp i början men oj så fel jag hade. Vi klättrade och klättrade och klättrade, över stora stenblock och brant var det direkt. Utsikten var säkert fin jag hade varken tid, ork, lust eller mod till att se efter så särskilt ofta. Efter kanske 3h av konstant klättrande uppåt på extremt stora stenblock (även kallad Moränryggen och numera även dödens backe).
Jag frågar med skakig röst ’är det här det brantaste det blir idag?’ Guiden svarar ’ja förutom klättringen och när vi ska ner igen’, sen säger han ’nu blir det lite flackare’ åh vad skönt men nej det var bara en rökridå, vi fortsatte uppåt uppåt på de stora stenblocken.
När vi alla är helt slut säger guiden: ’nu kommer vi till en av de svåraste passagerna’ Framför oss ligger ett gigantiskt stenröse. Guiden säger ’nu tar alla sig över själva i sin egen takt, huvudsaken vi alla kommer fram’ Det visade sig att de flesta stenblocken var helt lösa så man var liksom tvungen att känna sig fram och sen hoppa och balansera på stenblocken framåt, svårt absolut men det skulle visa sig att detta var långt ifrån det svåraste idag, dock tog det väldigt mycket på krafterna. Alex var först fram såklart.
Väl framme fick vi 20 min till ’lunch’ alltså frukostmackan vi hade packat på morgonen. Men vi fick tydliga instruktioner: först kissa, sen byta om till något varmare, sen ta på sig hjälm och säkerhetssele. Om det därefter finns tid kvar kan ni ta nåt att äta. Jag slängde i mig ett äpple sen var det dags för dagens första säkerhetsgenomgång. Nu skulle vi ta oss över en gigantisk glaciär, det såg inte jätte långt ut fram till berget (som ni ser på bilderna) men det är svårt med avstånd, det skulle visa sig ta oss ca 1h att ta oss över. Eftersom det kan finnas gömda sprickor i glaciären så sattes vi ihop i rep så om en faller ner i en spricka ska de andra hålla emot. Vi pulsade på bra i snön och det var smått surrealistiskt med omgivningarna av berg på ena sidan och ett stup ner på andra sidan. Flera gånger fick jag overklighetskänsla, typ att vi är inte här på riktigt detta är bara en kuliss i nån cool Bond-film. Man fick nästan nypa sig i armen.
När vi närmade oss andra sidan tog plötsligt glaciären slut och framför oss var en gigantisk brant snöbacke följt av en lodrät bergsvägg. ’Nu kan ni se sydtoppen där uppe, det är dit vi ska’ sa guiden. Vi övriga i gruppen tittade på varandra och frågade oss ’vad menar han? Hur ska vi ta oss dit? Det är ju bara en bergsvägg’
Jag vet inte hur många gånger innan resan (sista gången även på genomgången kvällen innan) jag har frågat ’är det verkligen klättring för nybörjare helt utan förkunskaper?’ Och fått svaret ’absolut det är en kort, enklare variant av klättring.’ Vi har nämligen aldrig klättrat på berg innan i vårat liv. Vi trodde att det skulle vara typ att man höll i ett rep och gick på en fin liten rad över. Men Nej nej nej, detta visade sig inte vara klättring för nybörjare.
Innan själva klättringen tog vi oss upp för en smal och hal snösluttning. Här kände man verkligen, ett felsteg och det är Game Over.
Utmattade kom vi då fram till klättringsmomentet. Min första kommentar var ’du skojar??? Här kommer inte jag över’ Det är svårt att beskriva med ord men det var alltså en lodrät bergsvägg, med några etapper av bredare platåer. Och här sa guiden ’ni får alla hitta er egen väg upp beroende på er längd och personlighet, vi ses däruppe’ Vaaa, jag kan ju inte klättra vad är det som händer? Första gången vi ska klättra gör vi det på Sveriges högsta berg, vems idé var detta???
Ok men what to do? Vi satt åtminstone fast i en stålvajer men det var läskigt att knäppa loss och flytta sin säkerhetskrok (eller vad det heter) varje gång det kom en ny vajer. Detta gjorde vi nog 100ggr. Hursomhelst vi klättrade på och den ena passagen blev värre och svårare än den innan. Jag hade gråten i halsen men ville göra Alex stolt så jag bet ihop, och det gick ju hursomhelst inte att bryta nu. ’wow titta på utsikten’ Nej skulle inte tro det, jag som inte är ett dugg höjdrädd fick rejäl svindel här. Gruppen var stöttande (så gott de kunde alla hade ju fullt upp att själva ta sig upp). Mitt i banan fick stackars Emil (från Karlskrona) kramp i benet så vi fick försöka klättra runt honom. Ja men absolut, ge mig lite fler utmaningar, bring it on. Det var riktigt svårt att hitta bra grepp, en gång stod jag med vänstertårna på en pytte liten utbuktning ur berget, med endast vänsterhanden på vajern, satte upp högerfoten i brösthöjd och tog i för mitt liv (bokstavligen) och drog mig upp vidare. Där var det nära att jag fick kasta in handduken.
På nåt j-a sätt tog vi oss iallafall upp tillslut. Jag gissar att vi klättrade i ca 1h. Det första jag säger med skakig röst när vi kommer upp är ’eh ska vi tillbaka samma väg?’ ’Ja men det brukar vara lättare nerför men 100ggr läskigare eftersom du då klättrar med magen utåt’ åh herregud ska jag ta helikopter tillbaka…
Härifrån var det en ’lättare’ vandring över mer stenbumlingar, 45 min kvar till toppen. Stackars Emil fick sätta sig och vänta tills vi kom tillbaka för krampen släppte inte.
Härifrån ansluter man till Västra Leden resten av biten till toppen.
Väl uppe på toppen är det som en tunn snöplatå om du absolut vill nå Sveriges allra högsta punkt och det ville vi såklart. Vår guide hade fäst ett rep så vi kunde koppla in vår klätterutrustning och stå fastkopplade på toppen. Det var ren eufori att äntligen komma hela vägen upp (och ja, Alex var först upp på toppen av hela gruppen).
Dock gick det inte att njuta så mycket eftersom man helt enkelt var livrädd. Det blir en hisnande tanke att man nu befinner sig högst upp i Sverige, vi vågade knappt se oss omkring och ville snabbt ner. Min Sverige flagga jag hade släpat med mig från Tumba hela vägen till toppen gjorde iallafall succé då alla skulle fotas med den.
Det var svårt att gå ner och flera gånger tappade jag fotfästet och fick åka kana ner från toppen. Väl på lite fast mark, fortfarande på toppen så att säga, började showen. Nån frågade om jag och Alex hade hela lattjolajbanlådan med oss. Jag tog upp gummianka och flagga och började fota, Alex hade sin åsna från Jordanien som nu inte bara rest jorden runt utan även fick följa med till toppen av Keb. Och dessutom plockade Alex fram rubriks kub och började lösa den i rekordfart. De andra fick sig ett gott skratt iallafall.
Ok då var vi klara, eller? Nej visst fan nu ska vi ju ner också.
8/7 Att bestiga Keb
7/7 fortsättning på dagen
När uthyrningen öppnade väckte jag Alex och släpade dit honom.
Vi provade ut kängor och hittade snabbt två par som satt bra. Jag är lite osäker på min högersko som är något trång så jag ska gå runt lite ikväll och känna efter.
Vi fick träffa vår guide Jon som känns som en stabil norrlänning. Dock har jag en känsla av att han i detta nu går runt och försöker trada bort sin grupp med dessa två jobbiga stockholmare efter alla mina dumma frågor. Jag får se till att visa mig från min charmiga sida imorgon på vandringen men risken är nog stor att han istället får uppleva en rädd, hungrig och trött Cissi, stackars kille.
Vi tog sen en fika på terassen i strålande sol. Bordet bredvid satt ett tjejgäng som hade tagit in en flaska bubbel och uppenbarligen firade sitt lyckade toppturförsök. Man blev både avis att de var klara och samtidigt pepp på att vi har vårat kvar.
Sen gick vi en liten promenad mot Elsas bro och därefter lite mer vila på rummet.
Kl 20 gick vi till informationsträffen och fick också träffa den grupp vi ska vandra med. Alla är hyfsade nybörjare så det känns bra, 8st är vi totalt.
Jag blev riktigt nervös av genomgången med alla tekniska moment men Alex är stencool så jag försöker anamma det. Jag är också taggad, det låter som en riktigt kul led med både glaciärvandring och klättring.
Jag bytte kängor så nu hoppas jag detta par levererar imorgon!!
Sen provade vi utrustningen (hjälm och klättersele) och packade våra ryggsäckar, därefter en fin middag i restaurangen men vi skippade desserten eftersom vi ville komma isäng senast 22. Kl 06.00 står klockan på, imorgon är det dags!!!!
7/7 Vägen mot Keb
En rolig sak var att Alex tydligen hade somnat direkt när vi gick och la oss vid 20 och klockan 22.30 kom han instormandes till mitt rum fullt påklädd ’mamma vakna klockan är över 10 vi har försovit oss vi måste börja gå’. (Han har sin klocka inställd på internationell style så den visade 10.30). Han fick snällt gå och lägga sig igen och invänta morgondagen.
Jag gick till frukosten när de öppnade kl 8. Där fick mobilen mottagning så då kunde jag dricka kaffe och surfa lite iväntan på att nattsuddaren skulle behaga vakna.
Jag snodde med mig mackor och kaffe från buffén till vandringen och gick och väckte sjusovaren.
Kl 09.00 var vi på väg mot första delmålet, båten som ska ta oss över sjön Laddjuvaggi.
Det var en fin vandring genom en björkskog och en tydlig stig så felmarginalen att gå vilse är lika med noll, t.o.m. för mig (och det säger en del). På två ställen passerade man riktigt gungiga hängbroar, häftig upplevelse och inget för höjdrädda.
Alex höll tempot uppe och redan efter drygt en timme var vi framme vid båten. Vi betalade (900:-!!) och hoppade ombord. Den trevliga kaptenen tyckte Alex kunde köra över båten så han kunde ta lite rast.. sen berättade han glatt att han aldrig har tagit sig hela vägen upp till toppen, för det är ’skit jobbigt’. Men lycka till.
Det var en fin båttur över sjön och därefter väntade 8km vandring till Kebnekaise Fjällstation. Detta var en finare och mer öppen vandring. Mäktigt med berg på alla sidor, man känner sig ganska liten. Alex drog upp tempot ytterligare och jag fick kämpa för att hänga på, hoppas guiden imorgon håller ett något behagligare tempo. Vi mötte alla som var på väg tillbaka, det finns ju liksom ingen annan väg och tydligen ska man hälsa på varenda kotte. Så vi har nog sagt ’hej’ över 100ggr idag…
Vi fick en del kommentarer om att vi måste varit snabba som redan närmade oss fjällstationen och när vi hade 1km kvar så började det duggregna, så då var det bara att skruva upp tempot ytterligare. Kl 13.00 var vi framme, betydligt tidigare än beräknat. Men tur var det för lunchbuffén var bara öppen till 14 och vid detta laget var vi vrålhungriga. Så vi checkade snabbt in, bytte om till torra kläder och sen högg vi in på lunchen. Ris och kycklingcurry, smaskens efter nästan 2 mil vandring. Och ni kan ju gissa hur den kalla ölen smakade..
Precis utanför fönstret damp det plötsligt ner en stor låda från ingenstans, det visade sig vara en helikopterleverans med mat. Det är häftigt att se helikoptrarna köra i skytteltrafik med stora lådor dinglandes under.
Därefter hade vi ett par timmar att slå ihjäl innan uthyrningen öppnade, där vi skulle hämta ut våra vandringskängor. Så vi köpte snacks och la oss på rummet och vilade.
Avloppen är ju trasiga så tvättar sig gör man i bäcken. Rummen är helt ok, fräscha och bra temperatur.
Det känns skönt att vara lite uppvärmd men samtidigt lite jobbigt att jag är rätt slut i kroppen och fötterna redan. Gympaskor är inget att rekommendera då det var väldigt stenigt på vägen hit.
Ikväll kl 19 är det säkerhetsgenomgång med guiden och kl 21 middag. Sen hoppas jag på en god natts sömn innan vårat livs äventyr tar fart imorgon.
6/7 första dagen
Vi åt lunch på Gyllene Måsen och sen tog vi varsin lyxkaffe på Espresso House, bra start.
Vi gick sen direkt till säkerhetskontrollen, av nån anledning är jag alltid lite nervös inför det och det är en milstolpe att vara igenom. Nytt är att man numera får ta med sig vätska in, mycket bra tycker jag så man kan få ta med sig en vattenflaska etc. Väl genom säkerhetskontrollen (där jag blev erbjuden ett jobb och Alex riskerade 2 års fängelse enligt en väktare pga foto till Snap) så gick vi direkt till gaten bara för att få reda på att flyget är försenat. Får hoppas bussen i Kiruna väntar in flyget.
20 min försenade lyfte äntligen planet. Det var nästan fullsatt men för ungefär 100 år sedan gav en kär gammal vän till mig ett bra tips (tack Micke): när man väljer sittplatser, välj gång plus fönster för ingen vill ju välja platsen i mitten mellan två personer sen så då får man med 99% säkerhet en trea för sig själv! Och om det mot förmodan ändå skulle råka sitta nån där så flyttar ju den personen gärna antingen till fönstret eller gången, win-win!
Det var tjo och tjim på planet och ett tag kändes det som att vi var på ett charterplan till Ibiza. Men det visade sig bara vara ett plan fullt av partyglada hemresande norrlänningar som tydligen hade unnat sig lite mungott på Arlanda.
Väl framme i Kiruna var det 1 min tills bussen skulle avgå, enda avgången för dagen och redan betalda (och dyrakr biljetter. Jag sprang före till bussen medan Alex gick för att hämta ut sin incheckade väska men det visade sig att bussen snällt stod och väntade. Jag har bävat en del för bussresan som skulle ta en timme. Jag blir lätt åksjuk och de norrländska vägarna har en förmåga att vara både guppiga och slingriga.
Efter 1h av vacker men extremt skumpig naturupplevelse (inkl vackra renar på vägen) med en galen chaufför var vi äntligen framme vid resans första övernattning, STF Nikkalouka.
restaurangen visade sig stänga redan kl 18 så det blev snabbt till att beställa middag. Alex tog en Renburgare, vilket han var mycket nöjd med. Jag vågade mig på att prova en Nikkaloukta-soppa, big mistake. Smaklös och tunn så det fick bli en våffla på det. Kl 19 köpte vi lite snacks och därefter bommade även den lilla shopen igen.
vi gick till vår fina stunga. Jag hade beställt den minsta campingstuga men min vana trogen så hade jag skrivit att Alex fyller år så vi blev uppgraderade till en egen 3-rums villa med egen dusch, toalett och kök, lyxigt!
Tidig kväll för imorgon påbörjar vi vandringen mot resans mål, Keb!
6/7 avresa
tyvärr är det fel på vattenledningarna på Kebnekaise Fjällstation så det finns begränsat med vatten, men en utmaning mer eller mindre spelar inte så stor roll för oss. Huvudsaken vädret är med oss!
5 juli - 1 dag kvar till avresa
