cissiblogg

Dagen började helt ok trots frukost vid 6.45. Alla var så himla duktiga och hade packat allt i tid! Bara ett par småmissar som allas vår mamma Jessica ordnade upp under dagen: #12 glömde såklart sin nya 1500:- Boss-tröja och ”Coach ’jag har kollat alla rum’-Zirre” glömde visst ett par skjortor, annars gick allt som en dröm. 

Vi åker taggade men väldigt nervösa till Arenan för att spela semi mot North Stars som vi visste var riktigt bra. Mange höll en bra värmning och ut på isen kom spelarna riktigt laddade kul. Matchen började bra vi fick snabbt in 2-0, sen började mardrömmen! De började spela snabbt, hårt och på gränsen till fult. Vi kämpade, kämpade och kämpande. Vi vek aldrig ner oss och det är nog det jag är mest stolt över. Spelarna åkte hit för att uppleva tuff kanadensisk hockey, nu fick vi smaka på detta kan man säga. I slutet stod det 3-2 till oss, håll nu, 4 min kvar. Då hände det som inte får hända, vi började ge tillbaka och snacka fult, vi orkade helt enkelt inte stå emot längre, råkade ut för en matchstraff och då gör de 3-3, råkade ut för 3-4 utvisningar till. Domarna hade bestämt sig, Tumba ska förlora, #15 blev fult huvudtacklad, ingenting hände från domarna och så fortsatte det. #9 och #5 behövde bara titta på domaren för att han skulle visa ut dem med hela handen. Efter 3 utvisningar får man lämna planen så dessa 2 fick gå och byta om, mycket, mycket orättvist. Coach Gleisner i båset var tillbaka i good old days och ”höjde rösten” kan man milt uttrycka det. Han klarade faktiskt utvisning konstigt nog, han hade åkt ut både en och två gånger för sitt språk kan jag säga om detta hänt i Sverige (fast det hade aldrig hänt för vi har för bra domare för det). Domarnas sköna svar till rena reglebrott var bara ”I didn´t see anything” och ”Ni leder ju ändå så det är inte så noga”.

Tydligen har dessa ”Spring-Tournaments” dåligt rykte för det är hopsatta lag där enskilda spelare är med för att visa upp sig, så det är sämre domare än i Winter-Tournaments, som kanske hade varit roligare att spela. Men en upplevelse rikare för barnen kan man minst sagt säga i alla fall.

Det blir övertid, vi spelar boxplay i totalt typ 6 minuter, även 3 mot 5. Spelarna gör det så bra och sliter och kämpar. De är så värda att ta hem detta. De klarar overtime mot alla odds och det bli straffar, bäst av 3 och båda spelarna lägger straffar samtidigt åt olika håll, ännu en konstig regel. Båda lagen missar sin första straff, #13 för oss. Under andra straffen missar #12 och det andra laget lägger en felaktig straff (tappar kontroll på pucken under straffen och börjar om) men domaren bedömer den som inne tyvärr. Coach Gleisner exploderar men vad hjälper det, domarn dömer. Tredje straffen missas av #16 och andra laget sätter sin och där är det avgjort. Tumba slutar 3:a efter en sjukt bra turnering där vi inte förlorat en enda match vid fulltid, galet stolt lagledare. 

Spelarna var såklart förkrossade men efter lite lunch, nachotallrikar, som lagkassan bjöd på så började de komma till sans lite. Innan vi hoppade på bussen hade vi en avtackning av våra duktiga guide Anna följt av en medaljutdelning. Kul ändå att komma hem med riktigt fina bronsmedaljer, och det blir ett fint minne så småningom när de har kommit över den snörpliga förlusten, vi var klart värda att gå till final (vilken vi hade vunnit mot Bulldogs) men så är det ibland i sportens värld, och som sagt, brons i Kanada, över alla förväntningar! 

Därefter tog vi bussen till ett köpcentrum för att slå ihjäl lite tid då vårat flyg inte skulle gå förren kl 22. Vi bestämdes oss för att samlas och åka till flygplatsen kl 16 för att ha riktigt gott om tid att checka in bagage och gå igenom säkerhetskontrollen. Jag gick runt med några av spelarna och kollade i affärer och efter nån timme fick jag meddelande att vår flight var försenad med 1,5h. Vi bestämde oss för att vara kvar 1h till och kl 17 rörde vi oss mot flygplatsen. Alex B hade börjat få feber så vi köpte nån mirakelmedicin på apoteket ’nyquil’ som han fick halsa i sig med instruktionerna att när vi går igenom passkontrollen är det bara ’fake it til you make it’. Målet för dagen var klart: Hem ska vi, till varje pris.

Väl på flygplatsen var det ingen kö till incheckningen och även fast vi fick Långsamma Damen och Mr Bean så blev vi klara och allt bagaget incheckat och klart. Men först skulle Folke och Folke Norstedt ställa till en sista gång med felaktiga incheckningar. En sista gång blev det även för de hatade munskydden som fortfarande är obligatoriska på Toronto Pearson Airport. Säkerhetskontrollen var även den en dans på rosor jämfört med Arlanda och London. Planet var 1,5h försenat men det såg även ut som att transferflyget i London skulle vara försenat så vi håller tummarna att det fungerar. 

Vi hade nu fem timmar på flygplatsen då alla fick vara med sin ledare, de första gick och åt middag på olika stället. #32 och #21 avslutade på samma sätt de började resan på Arlanda för en vecka sedan, med sushi (som tog 45 min att beställa). Återigen, jag vet det börjar bli tjatigt, vilka otroligt duktiga barn vi hade med oss på resan. Alla 18 spelare har kommit i tid till i stort sett varje samling, fått med sina saker, pass, vaccinationspapper, boardingpass, accepterat alla samlingar och allting vi har sagt åt dem, inte hittat på bus (vad vi vet om, och lyckades man ändå så grattis till er), otroligt stolt över detta laget! 

Väl på gaten i väntan på boarding körde vi 2 quiz där #15 tog hem NHL-quizet och #12 vann det allmänna quizet. Bra jobbat. Flyget över Atlanten tog ca 8h och de flesta lyckades sova större delen av resan. När det var nån timme kvar till landning fick vi veta att de bokat om oss allihop till 14.45 flyget istället för 11.10 som vi skulle missa, skönt med en plan B och att alla skulle komma med samma flyg. Jag gick runt i planet och informerade allihop men väl tillbaka på min plats hade det kommit ny information (föga visste jag att detta bara var första felaktiga informationen av mycket som skulle följa). Transferplanet var försenat och det verkade som att vi skulle hinna med det trots allt. Vi skulle bli mötta av en personal när vi landade som skulle ta oss till vårat originalbokade transferplan så nu hoppas vi att det går vägen. Alla vill bara hem nu när man är så nära. 

Mycket riktigt där stog det två damer när vi klev av, men de hade inte en tanke på att hjälpa oss vidare. Istället fick vi en rörig bunt med ett par hotellvouchrar, transferbuss och matvouchrar överräckta med lite rörig information som ”det finns inte hotell till alla” och ”en del är inbokade på ett annat flyg”. Ok, vi rör oss mot säkerhetskontrollen och jag tänker att vi måste ta oss till transferflygen och se vad som händer med det försenade ordinarie flyget vi var inbokade på. Det är såklart världens längsta kö till Brittish Airways, BA, informationsdisk, det är inte bara vårat flyg som är försenat. Jag bestämmer mig direkt: Nu gäller inga regler och inga köer, vi ska hem! Jag går förbi kön, fram till luckan, ignorerar alla andra arga resenärer och får tag i en BA-kille som säger ”Ok, vi löser detta-ge mig alla era pass”. Sagt och gjort, snabbt in md alla pass, och där försvann han. ”Eh ok, hoppas nu detta inte var nån snubbe från ”Catch me if you can” med fejkuniform nu". Men jag har rest innan och haft förtroende för flygplatspersonal och det har visat sig vara ett lyckokast varje gång, så jag kände att nu är vi i ett läge där vi måste ta allt vi kan få. 33 personer ska hem till Sverige på en fullpackad flygplats med fullt med försenade och inställda flyg. ”Working-mode” på. Killen kommer i alla fall snabbt tillbaka och ger oss boarding biljetter till samma flyg (som redan avgått hade jag sett i appen, men jag tänkte att det är värt att chansa). Jag säger till barnen, ”häng med nu, det kommer gå undan och viktigast är att vi håller ihop”. Det är sjukt långa köer men vi tar oss igenom och smiter före med orden ”ursäkta vi är 33 personer som ska med ett flyg, kan vi bara smita före här”. Kom nu alla barn, vi får gå före, medan de andra resenärerna skriker ”vem fan ska inte med ett flyg här??”, alla spelarna ignorerar duktigt detta och smiter ogenerat förbi köerna ihop med mig. Vid säkerhetskontrollen blir det svårare, men vi kommer snabbt igenom (utom Olsson, #12 och #15 som plötsligt ska bli extra kontrollerade såklart). Väl framme vid gaten upptäcker vi det jag egentligen redan visste, att planet redan avgått. Samla ihop alla och ta 3 djupa andetag (nej ni som känner mig vet att det är lögn, nu är det fullt ös som gäller). Är alla här? Nja inte riktigt. Murphys Lag har kickat in (Googla om ni inte vet vad det är). Coach Zirath, som sist i kön skulle scanna sitt boardingpass hamnade typ 1 sek efter att tiden gick ut för vårat transferplan så hans boardingpass blir plötsligt ogiltigt och han blir skickad hela vägen ut till ankomsthallen. Vad är oddsen för att tiden går ut exakt när sista personen ska gå igenom? Ok, det får bli ett senare problem, ”Avvakta instruktioner” blir mitt otydliga svar till stackars Mange på andra sidan den gigantiska flygplatsen.

OK, nu står jag med ett par skrynkliga hotellvouchers, till ungefär 20 pers och 30 par frågande ögon på mig, ”Vad gör vi nu Cissi?”. Jag lämnar alla nere vid Gaten, ”stanna här nu så vi inte tappar bort nån mer”. Sen börjar den stora teaterföreställningen. Jag vägrar ge mig det går ju flera flyg. Jag pratar med den ena stackars BA-tjejen efter varandra. ”Kan vi splitta gruppen på olika flyg?” Efter att ha bränt ut 3 unga tjejer (varav en började gråta, det var ju inte bara jag som var lite smått upprörd denna dag och enligt alla tjejer är alla flyg fulla). Jag kanske hade gett upp mina försök om inte plötsligt en av alla dessa unga tjejer sa ”vi har hittat plats på ett flyg till nästan alla”. OK good enough hem med spelare, föräldrar och syskon tänkte jag. Men just då fick jag kontakt med en äldre dam som hade ”Manager” på namnskylten, bra! Nu var det dags för mitt sista kort nämligen krokodiltårarna. ”Vi är här med 20st ”minors” utan leagual guardians, vi kan inte ta in på hotell med dessa. De kan inte bo själva i hotellrum och vi är inte tillräckligt många ledare. De små barnen är där nere vid gaten och är riktigt upprörda och gråter och vill hem”. Alex kommer upp till mig med barnens pass och vill ”hjälpa till”. ”Vi kanske ska ta hit alla barnen och ställa dem här på kö så de är beredda om det händer något”. Nej för fan tänker jag, ta inte hit barnen, de är ju varken små eller speciellt upprörda, men det kunde ju inte Alex veta att jag hade spelat på så han fattade inte alls varför jag var så tvär och bestämd på att inte ta hit barnen. Hursomhelst så fungerar min lilla uppvisning med krokodiltårarna och plötsligt kommer min ”Manager” tillbaka med en bunt boardingkort till flyget 16.15, om 2h. De hade helt enkelt lyckats sätta in ett större flyg som hela gruppen fick plats på. Inte nog med det, jag säger att vi behöver fler matvouchrar, och nu orkar de inte med mig längre så de trollar fram ytterligare matvouchrar vilket gör att alla medföljande får iallafall 10 GBP var, och spelarna 20 GBP att handla lunch för, alltid nåt. Mange då? Jo han blev inbokad på samma flyg (Tumba Hockey leaves no one behind), fick snällt gå och checka in med sitt pass, få ut ett nytt boardingpass, ta sig igenom alla säkerhetskontroller och anslöt lagom till lunchen. För övrigt intogs den på samma restaurang som förra gången, ni minns då vi kom 10 minuter för tidigt och fick äta äcklig engelsk frukost. Denna gången beställdes det in mängder med Fish & Chips, alla glada och nöjda och betalade med sina vouchrar. Sen kom nästa kalldusch, planet är försenat. Genast fick jag ont i magen igen, skulle detta bli inställt? Klarar jag en motgång till? Men det var bara att ta på sig Reseledare-facet och hålla humöret uppe för barnens skull. Fram med sista quizet medan ytterligare 2h väntan väntade. Ingen av spelarna klagade, alla var bara tacksamma att slippa ett sunkigt engelsk flygplatshotell. Tillslut kom vi med flyget och landade ca. 8h efter beräknad ankomst till Arlanda, men vid detta läge var vi bara glada och tacksamma över att alla 33 var hemma, trygga och säkra. Sista lilla etappen nu, skulle allt bagage ha kommit med samma flyg efter alla ombokningar? Inte så troligt tänkte jag. Men jodå, där kom trunkarna så fint på bagagebandet en efter en och efter bara några minuter kunde alla barnen återförenas med väntade föräldrar på flygplatsen. Det blev ett tårdrypande farväl av Tyra som lämnar Tumba för MoDo (bra val av klubb dock), och fint av ett par spelare som kom fram till mig och gav med en kram och visade sin tacksamhet för resan. Tacksammast var såklart den snällaste 15-åring jag nånsin träffat, Elliot, som undrade hur han nånsin skulle kunna tacka mig för allt jag gjort, ”jag kan vara din slav resten av livet”. Nej det räcker bra med ett tack och en kram.

Komma hem till Tumba, äta nylagad lasagne, ta en dusch och lägga sig i en renbäddad säng (tack mamma) var en oslagbar känsla efter denna 24-timmars resa (eller vad det nu blev med all tidsomställning).

Går det att sammanfatta denna resan? Nej jag tror inte det, får nog smälta allt först. Men slutorden får bli, all planering lönade sig. Jag är stolt över mig själv som lyckades ge barnen en "håll käften resa" och många "Once in a lifte time"-ögonblick. Jag är stolt över att jag lyckades hålla budget med tanke på allt som var så osäkert (med pandemin och flygplatskaos mitt i allt) och alla valutaomvandlingar, vi kunde tillochmed bjuda barnen på extra läskmingel samt en extra lunch efter sista matchen och vi kommer dessutom hem med ca 30 000:- plus i lagkassan trots en maxad resa med både Baseball- och Footballs-biljetter. MEN höjdpunkten jag ändå tar med mig från resan är att barnen lyckades ta Bronsmedalj på en cup i Toronto med 11 lag i gruppen, helt nya regler och helt ny storlek på rinken, det är så sjukt jävla bra gjort av spelare och coacher, hoppas ni kan se tillbaka på detta och inse vilken bragd NI har gjort, inte jag, utan NI!!!!!

Ytterligare en sovmorgon. Vi skulle samlas för avresa till arenan först kl 11.45. En del chillade på rummet och andra gick iväg till Eaton Centre för en sista shoppingrunda. #12 som var lite stressad över att han inte shoppat något handlade 2 Hugo Boss tröjor. Jag tog ett dopp i poolen och fick lite läsning gjord. 

Därefter följde lite planering inför morgondagen för det finns 3-4 olika scenarier beroende på hur det går idag. Eftersom det är Fathers Day här imorgon så är det inte det lättaste att hitta lunchrestaurang till 35 personer så det blir lite trixigt idag under dagen. Men som tur är har jag hjälp av vårat rese-proffs Anna så det ska nog lösa sig. 

Vi kom i god tid till hallen (trots en trafikolycka på vägen som orsakade en del tittköer). Idag blir det lite förändringar kring laget då vi måste försöka vara vakna direkt från nersläpp så idag håller Coach Zirath i uppvärmningen (istället för egenuppvärmning som vi har haft det hittils), eller ’uppvärma’ som hela Team07 envisas med att säga. På bussen till hallen följde jag vår stora motståndares, Bulldogs, match och de låg länge under med 2-0 men vände sen och vann med 2-3 tyvärr.

Väl framme slog jag ihjäl lite tid genom att titta på en annan match i vår serie. Samma lag som igår, Blues, med de galna föräldrarna. Så även denna gång. Det slutar med att 2 föräldrar står och skriker, precis framför mig, mot både barn, tränare och domare. De skriker till domaren ”get of the fucking ice” och till föräldrarna ’They are fucking animals’ helt galet. Domaren fick kliva av isen och gå bort till läktaren där jag stog och köra ut föräldrarna.

Game 3 gick igång på utsatt tid och denna gång var vi med från början. Dock blev det en väldigt jämn match men där vi kämpade oss in i matchen. Så stolt över våra duktiga spelare att jag plötsligt blev helt tårögd under matchen. Jag hade fullt sjå att försöka se matchen och samtidigt referera så mycket jag bara hann till alla föräldrar hemma i Sverige på Facebook, utan att förfrysa fingrarna i den iskalla hallen.

Därefter hade vi en kort men uppskattad pizzalunch i arenan. Under tiden fick jag fullt upp. #15 hade nämligen slagit av sin klubba på förra matchen och andra klubban var inte sågad till rätt längd. Jag fick fråga 3 olika personer innan jag äntligen hittade rätt. Jag tog med mig Coach Gleisner och följde med den unga vaktmästaren. Han gav Alex en såg med obefintliga tänder. När båda två försökt såga i en kvart och Alex är helt slut säger han, ”eller ska vi testa den automatiska sågen här borta” Ja tack, 3 sek senare var klubban sågad.

Game 4 hade vi fått för oss att vi måste vinna, men det mot laget som liger näst sist så det borde gå. Vi märker direkt när de kliver på isen att detta är inte samma lag. Mycket riktigt så har de lånat in massa AAA-spelare för att kunna slå oss. Matchen går inte bra, vi är helt slut. #5 lyckas i slutminutrarna i alla fall göra 1-1, men det spelar inge roll tänker vi. Men när alla går in trötta till omklädningsrummet börjar jag räkna, och hur det än går är vi faktiskt i semifinal. Jag messar det till Alex som berättar nyheter för killarna, at det inte är över och de blir jätte glada.

Därefter tar vi bussen hem till hotellet, där jag blev avfirad och fick present av de medföljande föräldrarna. Väl framme fick alla göra som de vill, vissa väljer att äta på rummet och andra att gå ut.

Ofattbart att vi ska få avsluta denna resan med att spela om medaljerna.

Idag fick vi Sovmorgon till 10.20. Efter en härlig Frukost gick jag ner till poolen för att jobba med ljudboksförberedelse och samtidigt hålla koll på alla badtokiga hockeygalningar då jag inte är helt bekväm med att lämna dem själva i poolen. Ljudnivån var enorm men de hade så kul att jag lät dem vara, och jag hann faktiskt få lite jobb gjort.

Sen blev det galet stressigt för nu fick jag veta att vi skulle ha med passkopior på alla spelare för att kunna verifiera ålder. Igår sa dem att det inte behövdes men det står så i reglerna så vi tar det säkra före det osäkra. Som tur var hade jag redan fixat passkopior hemma i Sverige så det var bara att leta upp dem nånstans i all packning. Jag överlämnade sen allt till Team Manager Olsson som nu tar över stafettpinnen och agerar lagledare under turneringen. 

Vi var ute i god tid idag, för att få in spelarna i Game Mode, och var i hallen 2h innan nedsläpp. Det blir massa packning att ta med sig då det är fantastiskt väder och jag ju springer mellan solen och ishallen så det blir ungefär en miljon klädombyten per dag. Inför matchen märkte vi snabbt att det var en annan stämning bland föräldrarna i hallen. Nu var det inte träningsmatcher längre utan föräldrarna står och skriker könsord och svordomar från läktaren, en pappa blev t.o.m. utvisad. Galet.  

Vår egen match startade väldigt knackigt då vi knappt kom ur zon de första 5 minutrarna. Sen lossnade det och vi vann tillslut matchen med 8-2. Det roligaste var att det var 6 olika spelare som nätade, Teamworks makes Dreamwork! 

#17 blev matchens lirare, välförtjänt! 

#12 lyckades med konststycket att fastna med hjälmgallret i en annan spelares hjälm, mycket märkligt och typiskt #12 att hamna i den situationen. 

Jag tog med mig Felicia och Tyra och ville skapa lite stämning på läktaren så vi hejade som vanligt för fullt och viftade med våra Tumba-flaggor. Men här i Kanada är man väldigt noga med att inte förnedra motståndaren så när det förlorande laget gick förbi oss glada supportar fick vi höra: ’You don’t need to scream we know who won the game’ Ops får nog ta det lite lugnare imorgon. 

Efter matchen kom Alex domsrkollega Carl Friday förbi som bor här i Toronto, kul.  

Efter matchen var det dusch och sen 15 min bussresa till ett närliggande köpcentrum. Där släppte vi lös spelarna i 2,5h att äta lunch och shoppa.  

Jag, Alex, Jonas och Susanne satt ute och njöt av solen när plötsligt Susanne (hon är från Finland) utbrister: ’åh vad är det som luktar? Det luktar hemma. Känner ni inte? Det luktar bastu’ mycket riktigt så luktade det…vi kollade bort en bit och såg mörka moln av rök, och plötsligt ser vi att det är en fullt utvecklad gräsbrand. Jonas springer och varnar och brandkåren är snabbt på plats. Så lite drama även denna dag och då vet vi att finnar är bättre än alla brandvarnare i världen! 

När vi skyndade oss bort till bussen, 3 min sena tänkte jag att inte en chans att alla är i tid. Köpcentrumet var gigantisk men bara på en våning så det blir att man går ganska långt utan att tänka på det men alla hade faktiskt hittat tillbaka till bussen i tid. Imponerande!  

Väl tillbaka tittade vi lite på matchen före vår, motståndarna vi ska möta imorgon, de såg vassa ut tycker jag. De släppte dock in 2 mål vilket kan vara betydande för oss i slutändan. Det är lite annorlunda regler här. Om 2 lag hamnar på samma poäng är det inte målskillnaden som avgör utan minst antal insläppta mål. Det gör att det tex kan vara bättre att vinna med 1-0 än med 9-2…lite märkligt tycker vi men det är ju för att de inte vill bidra till att man ska förnedra motståndarna. Vi kommer iallafall först och främst gå för att vinna alla våra matcher så får vi se hur långt det tar oss. 

Sen var det då dags för Match 2. Föräldrarna var till en början trevliga och pratglada men ju längre in i matchen vi kom och ju fler mål vi gjorde desto mindre trevliga blev. 

Matchen började inte så bra då vi oturligt nog släppte in ett mål efter bara 8sek. Men sen kämpade vi oss in i matchen och vann med 5-2. Matchen var otroligt händelserik med en missad straff av #12 där målvakten var utanför målgården och när vi frågade varför domaren inte gjorde nåt svarade han bara ’och? Ni leder ju’ märkligt. Föräldrarna var helt galna, de applåderade mer när deras spelare fick in en tackling än när de gjorde mål. Däremot blev de helt galna när vi fick in en tackling och skrek svordomar och könsord. Deras tränare gick in på isen och skrek på domaren och både spelare och ledare skrek saker som ’Kill that nr X’ etc. Galet!!!!! Lite extra skönt att vinna en sån här match!!! 
#21 fick sig ett par tuffa smällar och fick tillslut kliva av. 
Matchens lirare blev #16 som hade fått ta emot mest stryk av alla och trots det levererat hur bra som helst under hela matchen. 

Efter så hoppade vi över duschen för att komma snabbt till hotellet, för klockan närmade sig 23, där de fick wraps och sallad med sig upp på rummet. 

Härlig start på turneringen med 2 vinster! Just nu ligger vi fyra, och det är plats 1-3 som har chans på final på söndag. Hoppas på en lika bra dag imorgon!

Morgonen började med att smyga iväg till bageriet när det öppnade kl. 08.00 för att köpa en stor tårta och heliumballong till #12 som fyller 15 år idag. Sen väckte vi Bella och gick in och sjöng för honom (#30 hade fått spela mullvad och lånat ut sin nyckel till oss). Dessutom hade vår snälla guide Anna köpt en fin present till honom. Han blev överraskad och glad.

Idag hade vi en efterlängtad helt ledig förmiddag! Vi delade upp oss i grupper utefter vad spelarna ville göra. Jag hörde nånting från nån annan grupp om att promenera till hamnen och sen var det nåt om att kolla in ’båtar och brudar’…
Jag, Alex och Jonas tog med oss Tyra och Bella och tog en härlig morgonpromenad till Graffiti avenue och Kensington market. Vi var där vid 10 och tydligen öppnar de först kl 11 så det var lite synd. Men en butik var öppen och det låg fina stenar och krims krams i fönstret så jag ville såklart in där. Men bara ett steg in i butiken insåg jag att jag lurat in tjejerna i en äkta haschbutik/cannabisbutik. Det stank så mycket att Tyra höll på att kräkas och fick skynda sig ut, och vi andra var hack i häl. Därefter letades det glass igen men av nån anledning verkar man inte äta glass i Toronto. Så det blev lemonad för tjejerna och Ice coffee för mig. Jag har inte varit förtjust i det innan men här har jag börjat uppskatta det, speciellt en sån här dag när det är 35gr varmt. Vi gjorde lite shopping, mestadels billiga tröjor men sen var det för varmt för att fortsätta gå runt på marknaden så vi vände tillbaka mot centrum. Vi gick förbi HHOF för att shoppa till Sigge, sen lunch på Food courten på Eaton centre. Mitt i maten gick brandalarmet. Jag blev orolig för jag tänkte nu måste vi utrymma detta gigantiska köpcentrum. Men riktigt så är det inte här. Ur högtalarna kom ett meddelande att ’brandkåren är informerad, sitt kvar i väntan på mer information’ märkligt tyckte jag och tog med mig barnen ut, dumt att chansa.
Vi kom till hotellet 30 min innan samling, och vi hade precis fått veta att poolen äntligen hade öppnat och detta är något #32 tjatat om sen vi först kom till hotellet så vi tog ett snabbdopp innan samling. Det var så otroligt skönt och svalkande efter att ha promenerat omkring i 35gr i 4h. Kl 13.15 var det samling för att åka till arenan och spela träningsmatch, denna gång mot West End Shock. Vi kom i god tid till Arenan och jag hann få en stund för mig själv i solen (hade nu lärt mig läxan att gå bort en bit från hallen) och passade på att ringa hem till mamma som är lite ensam just nu med bara Wilda som sällskap. Det var skönt att prata av sig lite. Därefter gick jag in för att hälsa på det andra lagets lagledning. Jag såg framemot detta eftersom de förra tränarna och föräldrarna var så himla trevliga. Men när jag kommer in i hallen märker jag direkt på stämningen att något har hänt. Deras ledare och föräldrar är väldigt upprörda. Vi hade ju först blivit erbjudna att spela på deras stora fina rink med läktare. Men vi sa att vi ville byta till en av de mindre rinkarna eftersom vi ville ha testat det en gång innan turneringen. Men tydligen hade denna info inte gått fram till deras lag så de kom dit i tron att få spela på den stora fina rinken. Nu kommer ledarna fram till Canlan Sports, alltså arenans personal, och säger att det skulle innebära en säkerhetsrisk att spela i den mindre hallen pga att det var som en tunn dimma över isen. Personalen sa att detta försvinner när de väl börjar spela, men de andra tränarna stog på sig och sa att det skulle vara för farligt att spela där. Personalen sa att den andra stora arenan inte är redo för match utan att det blir den lilla eller ingen match alls. Ok sagt och gjort vi börjar hämta våra spelare för matchstart varav deras väldigt ocharmiga tränare skällde ut Alex efter noter för att vi bytt rink och sedan stormade ut till sin föräldrargrupp rytandes ’I’m so pissed of right now! This is a shitty rink’. Till deras försvar ska jag säga att vissa föräldrar trots allt var väldigt trevliga under matchen.

Matchen då? Jo det gick riktigt bra för oss och vi vann med 8-2 (även om man slutar föra upp målen på tavlan när man leder med 5 mål). Bra kämpat och en riktigt fin laginsats av samtliga! Riktigt fina konstmål av flera spelare däribland #16 och #8 och stabilt i mål av #30. Dessutom fick #12 näta på sin födelsedag, stort.

Efter matchen åkte vi direkt vidare till en av veckans stora händelser nämligen CFL, Canadian Football Leauge. Som Amerikans football fast i Kanada alltså. Det var dessutom säsongspremiär för Toronto Argos och en fantastisk inramning med kvällssol. Vi fick kanonplatser och allt gick bra med entrén och att hitta alla platser. Under kvällens gång fick vi uppleva en fantastisk solnedgång över planen, en touchdown och såklart att ”vårat” lag vann med minsta möjliga marginal, 20-19. Det var helt galet och overkligt och det var verkligen en folkfest. Jag blev riktigt rädd när de båda i början av matchen och i slutet fyrade av riktiga kanoner rätt av planen så trumhinnan höll på att spräckas. Publiken var helt galna och spelarna i laget hängde på som om de aldrig gjort annat. Mpnga spelare gick loss i souvnerisshopen och köpta tröjor som aldrig förr, även jag. Det första som händer i matchen ör att det blir sk. "T-shirt toss, där de går ut i publiken och kastar ut t-shirts med lagets lgotype på. Så klart är det Lillprinsen #15 som lyckas med att fånga en tröja, kul. Det blev lite foto med maskoten Jason och vi fick även ett meddelande på Jumbotronen ”Welcome to Tumba Hockey”, coolt.
När det var 5 min kvar av matchen sa vi till spelarna att följa med mig till en överraskning. De följde motvilligt med tills de förstog att de skulle få chansen att träffa spelarna. Först fick de göra high five med dem när de sprang av planen och därefter blev i hämtade och visade backstage där vi fick gå in på planen och dessutom fotas med och hänga lite med två av spelarna. Det bästa var när en av spelarna säger ”I love hockey, where and when do you play”? ”Ok, I´ll be there tomorrow” Återstår att se om det glider in några tuffa Footballs-spelare på vår match imorgon…

Trötta med lyckliga tog vi oss till den väntade bussen och efter en snabb bussresa tillbaka till hotellet med lite info inför morgondagen, gick alla till sina rum för att försöka komma till ro, kl. 23.30.

Imorgon börjar vår cup, vilket ska bli riktigt kul. Håller tummarna att det går bra, det vore kul att få avsluta denna veckan på bästa sätt. Vi får hela tiden nypa oss i armen för att förstå att detta händer här och nu. Som någon uttryckte det, ”jag vill aldrig mer resa igen, för inget kommer ändå kunna toppa denna resan”.

Nu slår klockan strax midnatt så jag ska försöka få några timmars sömn innan det är dags att gå upp och fortsätta göra Toronto osäkert.

Äntligen var det dags för Dagen N som i Niagarafallen. Toktaggad vaknade jag alldeles för tidigt såklart men fick lite planeringsjobb gjort iallafalll. Ännu en härligt frukost på hotellet. De byter tillochmed ut vissa saker så det är inte samma frukost varje dag. Idag fanns det amerikanska pannkakor till barnens stora förtjusning.

Vi samlades i receptionen för att hoppa på bussen till Niagarafallen, men vi fick snabbt veta att bussen var försenad pga. en olycka. Tillslut kom vi iväg 45 min. försenade och jag fick snabbt boka om lunchen så att det inte skulle bli så stressigt vid fallen, men det löste sig bra. 1,5h bussresa där vi körde en hel del quiz som jag hade skrivit ut och tagit med mig. Vinnare i stora Quiz-kampen denna gång blev Föräldrarna Janssons och #12 & #20.

Det var overkligt att rulla fram med bussen och få se Niagarafallen för första gången. Det var precis som på film men ännu mäktigare. Vi hade köpt extra biljetter för att komma lite närmare fallen och det var jag verkligen glad för. Vi åkte då ner 10 och 10 med en hiss, och sen gick man i tunnlar bakom fallen och kunde titta ut i lite olika vinklar. Man kom riktigt nära, häftig känsla. Det var smått surrealistiskt när jag stog jag tittade på barnen i sina gula regnrockar, händer verkligen detta?

Därefter åkte vi upp och hamnade mitt i en gigantiskt souvenirbutik. Det var en utmaning att få med sig alla 35 personer ut ur den jätte stora byggnaden, men tillslut kom vi ut i friska luften. Då hade den förväntade hettan verkligen slagit till och det var nog 35-40 grader varmt. Vi promenerade längs vattnet där det var fin utsikt mot fallen hela tiden, men barnen blev lite slagna av hettan och ett par stycken blev nästa svimfärdiga. Tur vi hade tagit med oss massa vattenflaskor så det var bara att dela ut i gruppen och då gick det bättre. Det var ca. 15 min promenad längs fallen till Hard Rock Café där vi åt lunch.

Vi hade förbeställt maten men ändå kom de fram och tog beställningarna på plats vilket gjorde att det tog nog 30 min att få in maten. Men det var värt väntan. Jag åt nog den godaste caesarsallad jag ätit i hela mitt liv. Äntligen hade vi även lyckats med att alla var hungriga när det var dags att äta, så denna gång åt de flesta upp maten. Vid kl. 14.00 samlades vi utanför restaurangen och där var det en trubadur som spelade livemusik så det blev lite dans och allsång i hettan.

Väl på bussen blev det ytterligare quiz medan det tog 1h till en stor Outlet Mall. Den var utomhus och väldigt lik Barkaby Outlet. Hettan fortsatte och de flesta höll sig inne i affärerna med AC. #21 och #32 sprang runt som galningar och letade glass, men utan att lyckats det slutade med att de hann beställa en Frozen Lemonad på Tim Hortons (deras version av Starbucks) 5 min. innan avgång. Återigen var alla så otroligt duktiga och kom tillbaka i tid till bussen. Kanske för att nästa destination lockade nästan mer än själva Niagarafallen, nämligen Pro Hockey Store. Det var den största hockeybutik jag nånsin sett och killarna stack direkt till skottrampen för att prova klubbor. Vi hade lite rabatt eftersom vi kom från Sverige, men det var inte tokbilligt, men lite billigare än Sverige. Jag tror alla spelarna kom därifrån med en shoppingpåse i alla fall. Det viktigaste av allt, #8 kom därifrån med en ny klubba för han lyckades slå av sin på första träningen. Dessutom låg det vägg i vägg med Dollarama så jag tror alla även fick med sig lite snacks till hotellrummet. Själv hittade jag i vanlig ordning ett var trädgårdsdjur(!) och fick dessutom en fin present av Coach Notan.

Därefter hade vi ca 1h bussresa tillbaka till hotellet och då fick vi en bra genomgång av vad Amerikans Fotboll är inför matchen vi ska gå på imorgon, av allas vår V.I.P Frånberg som ju har varit professionell spelare. Tack för det Fredrik.

Vi var tillbaka på hotellet vid 19.30 och då gick alla ut och låg i sina ledargrupper innan det var dags att hoppa i säng efter denna magiska dag.

Sammanfattningsvis så var detta bästa dagen hittills på resan för mig personligen, och det har varit värt allt jobb och allting för att få dela detta med Alex, barnen och pappa. Jag kan inte fatta att vi idag fått uppleva en bardomsdröm och bucket list all time high!

Dagen började bra med den oslagbara frukostbuffén. Alla spelarna var uppe tidigt för att hinna njuta ordentligt av detta. Dessutom var denna den dagen många av spelarna och ledarna sett mest framemot, nämligen Hockey Hall Of Fame, HHOF.
Alla kom i tid till samling och vi tog en lugn promenad genom Toronto. Vi passade på att stanna vid ett av Torontos landmärken och ta en massa bilder på hela laget.
Väl framme på HHOF fick vi vänta utanför i 10 min, men vad gör väl det när man är först i kön. Dessutom kunde vi stå och beundra 1 av 4 spelare som står direkt i entrén, och ni kan väl alla gissa vem? Foppa såklart, I rest my case.
Vi började besöket med att gå direkt till Stanley Cup pokalen och ta ett lagfoto. Häftig känsla att se hela laget framför bucklan och jag och Fredrik (vi som först började prata om denna resa för så många år sedan) fick nypa oss i armen. Det är detta vi drömt om i så många år, att få ta med just detta lag just till denna plats, we did it!!! Ofattbart! Spelarna hade jätte kul och fastnade såklart i det stora aktivitetsrummet där man fick prova på att vara målvakt samt skjuta straffar på självaste Henrik Lundqvist. Vi avslutade i den stora souvenirshopen men spelarna var duktiga och höll i plånböckerna för imorgon ska vi till en jätte stor outlet samt en Pro Hockey Store.

Därefter gick vi till vår lunchrestaurang som låg bara 5 min promenad därifrån. Klart mysigaste restaurangen so far på resan. Beer Craft Market, där vi fick bord utomhus i en lummig trädgård. Om det är nåt vi börjar förstå att de kan här i Toronto så är det att äta. Vi hade alla förbeställt vad vi ville ha till lunch såsom Burgare eller Mac&Cheese, men när vi kommer dit står det enorma nachotallrikar på borden, samt ytterligare chilisticks med dip och ytterligare tortillachips med guacamole. Spelarna slänger sig över detta och är i stort sett återigen mätta när själva huvudrätten kommer in. Men återigen, om det är något de kan få klaga på efter denna resa så är det väl att de har fått för mycket mat. Stället var magiskt med musik, sol och trevlig personal. Jag hann tillochmed få nästan 5 min ostört (nästan) i en solstol, underbart.

Sedan gick vi tillbaka till hotellet för att vila i 1h, skönt att ligga före i schemat så det finns utrymme för lite vila (för spelare och ledare). Då kunde jag passa på att ta upp datorn och jobba 1h. Jag tror inte alla förstår hur mycket jag jobbar på denna resan. Så fort en aktivitet är klar så börjar det planeras för nästa och så fortsätter det. Om vi blir 10 min sena någonstans så kan det innebära att jag måste boka om 6 olika saker (transfer, aktivitet, restaurang, guide etc). Men att få uppleva detta och framförallt med min familj och mina nära vänner gör allt slit värt det, hundra gånger om.

Alla var återigen i tid till samling och vi tog bussen ut till vår första träningdmatch. Detta kändes riktigt nervöst för jag har ju anmält laget i AA (Dubbel A) och vi har ju ingen aning om det är samma nivå här som AA hemma. I bussen fick vi en trevlig men extremt pratglad busschafför. Anna guidade oss hela vägen, jätte kul att få lära sig mer om Toronto, allt från politik till tvättbjörnar. Många av ledarna försökte sedan lägga pussel, då de hade sovit om vart annat ”hörde du storyn om tvättbjörnarna?”, ”Jag hörde storyn om parlamentet”. Jag tror Fredrik sammanfattade det bäst ”Men hon har ju sån skön röst att somna till”. Vi får väl se hur det går på den långa bussresan till Niagarafallen imorgon.

Väl på plats i arenan lämnade jag över ansvaret till Team Manager Jonas. Han är nämligen ansvarig för allt som sker på arenan och jag det som sker utanför arenan. Jag skyndade mig ut och lade mig mittemot ishallen (big mistake) och började lyssna på en podd. Jag hann njuta av ensamheten i ungefär 3 minuter innan jag tittar upp och ser hela föräldragänget stå i en ring runt mig. ”Hej, vad mysigt du har det, oj du kanske ville vara själv ett tag” Tror ni? Skämtåsido, föräldragruppen är underbar och jätte trevlig så det var inga problem att de kom och ”störde”.

Nu närmade det sig matchstart och jag hämtade flaggor som vi hade släpat med oss hela vägen från Sverige och började fixa på läktaren. Vi hade fått veta att de ville visa respekt för oss och hade därför bokat deras största ishall med läktare. Skit också tänkte vi för vi vill ju öva på att spela på de små rinkarna inför turneringen i helgen. Vi har en träningmatch till på torsdag, då har vi bett om att få spela på en liten rink.

Precis innan matchen frågade det andra laget mig om vi ville äta middag ihop efter matchen, så att spelarna skulle få mingla lite med varandra. Jag tyckte såklart det var en kanonidé, tänk vilken chans för spelarna att skapa lite kontakter och både öva på sin engelska och sina social skills. Efter lite roddande med buss, guide och restaurang kom vi fram till att vi inte hinner med middag men att vi fixar lite läskmingel åt dem. Jätte kul men nu var det ju bara att hoppas att matchen skulle bli bra och inte för tuff så att minglet skulle bli en trevlig tillställning.
Matchen, som spelades mot Peterborough, började med de båda nationalsångerna. Spelarna var lite nervösa inför detta för tydligen kan i stort sett ingen texten till vår nationalsång, skandal. Jag och flera föräldrar med mig kom i alla fall in the moment och sjöng med för full hals.
Matchen i sig blev en riktigt bra och framförallt jämn match där det svängde åt båda håll men där vi totalt dominera sista perioden. Dock var de mer effektiva och bättre på att göra mål helt enkelt så det lutade med att de vann matchen med 6-4. Jag var lite nervös när det blev närkamp eller lite gruff under matchens gång och hade lust att skrika ”Ta det lugnt, ni ska dricka läsk ihop sen”.

Efter matchen skulle de ställa upp på blålinjerna och utbyta presenter med spelarna. Vi hade haft panik på Arlanda helt i onödan när vi fick veta detta och sprang runt och köpte upp Pressbyrån på Ahlgrens Bilar, för vi hade kunnat komma med våra vimplar som vi tänkt från början. För vimplar var precis vad våra spelare fick. Men det gjorde det andra laget lite extra glada när dem såg att dem fick godis, som det senare visade sig att dem verkligen älskade. Därefter följde en fotosession och redan där såg man hur spelarna började snacka och skratta så då släppte nervositeten över minglet.
Medan spelarna duschade gick jag upp för att mingla med det andra lagets hockeyföräldrar. Mingel är nog en av de saker jag tycker minst om i hela världen. Man skulle kunna tro att jag borde vara bra på det som har haft det som jobb i hela mitt liv, men icke, jag hatar att mingla. Men här var det verkligen inget problem. Återigen slås man av hur trevliga och öppna alla är här. Det var inga svårigheter att få igång samtalen med dessa föräldrar, kul.

Sen fick vi oss svenskar en smärre chock när deras 15-åringar kommer först upp i restaurangen, och samtliga är klädda i kostym och slips. Eh jag frågade en av spelarna vad vi har missat varför de är så uppklädda men då svarar han bara lugnt ”We always dress up like this on Game Day”. Hjälp, jag som visste exakt hur våra spelare skulle se ut (shorts, tofflor, kepsar) hade lust att skrika ”Vänd tillbaka”. Minen på våra spelare när de fick se det andra laget var respekt och beundran. Man kan ju hoppas att några av dem blev lite inspirerade att klä sig snyggt i framtiden. Minglet då? Jag blev otroligt imponerad av flera av våra spelare som vågade ta för sig och verkligen direkt skapa kontakt med de andra spelarna. De satt i 40 minuter och pratade på för fullt innan det var dags för oss att ge oss av och då hade flera av spelarna telefonen full med nya Snapchat kontakter. På bussen Snapades det för fullt och såklart var de nyfikna på hur det var att spela ihop med 2 tjejer. ”Do you change dressing room? What about the shower” etc etc. Så himla kul att få ge dem även denna upplevelse att träffa nya kompisar på andra sidan jorden, det gav en ny dimension till resan. Vi har nu även bjudit in det andra laget på torsdag att komma och mingla med oss, vi hoppas det går att lösa.

På bussen hem passade jag på att planera för nästkommande dag som blir en kul men riktig utmaning då vi ska till Niagarafallen, och det finns mycket att se där. Jag passade även på att ta lite information med spelarna, däribland ”Ta med er mycket vatten, ta på solkräm”. Jag hade precis kollat på vädret och sett att det var en stor röd varning över just det området ”Varning för mycket höga temperaturer, håll er inomhus”. Jag som har tjatat om att jag vill ha sol fick så jag teg. Det ska bli upp till 35 grader varmt imorgon och vi kommer ju att promenera utomhus en hel del.

Väl på hotellet gick alla och åt med sina ledargrupper. Halva gänget gick ihop och åt på en mysig pizzeria och halva gänget köpte hem mat och åt på rummet eller i baren på hotellet. Kl. 21.00 skulle spelarna vara på sina rum och då passade vi i ledargruppen (minus 2 ledare) på att ha vårat allra första ledarmöte här. Vi har helt enkelt inte hunnit tidigare. Men det var väldigt nyttigt att gå igenom programmet för resterande vecka, prata lite praktiska detaljer som slipning etc. Dessutom gick vi igenom läget och hur det fungerar i de olika grupperna, men eftersom jag vet att många av spelarna läser denna blogg så går vi inte in på det här. Men överlag känns alla väldigt glada och som de verkligen njuter av denna resa och det är ju det allra viktigaste.

Nu är det snart dags att bege sig till Niagara Fallen. Jag har velat besöka en del saker i hela mitt liv, bland annat Kinesiska Muren (check), Pyramiderna (Check) och nu också Niagara Fallen. Jag hoppas att Reseledar-Cissi kan ta lite lite semester idag så jag får njuta lite av denna upplevelse vi nu har framför oss. Men vi får se hur det går, det är många tider som måste passas idag. Planen är så här:
08.45: Avresa
10.15: Table Rock & Behind the Falls
11.30: Clifton Hill “Mini Las Vegas”
12.30: Lucnh Hard Rock Café
13.30: Buss till Outlet Mall
14.00: Serious shopping
15.30: Pro Hockey Store
16.30: Shopping på typ Dollarstore
19.30: Tillbaka på Hotellet 

Imorgon vet vi hur väl denna plan fungerade, hur det gick med värmen  och hur det var att äntligen få uppleva en barndomsdröm.

Jag vaknade pigg och utsövd kl. 03.00. Jag som brukar vara så bra på att lura JetLagen lyckades inte riktigt. Vi var några stycken som träffades i lobbyn vid 05.30, dock verkar spelarna ha klarat sig bra, skönt. Jag började med att gå till hotellets tvättstuga och tvätta byxorna på flyget eftersom Head Coach spillt kaffe på mig. Jag lyckades dock bara få igång torktumlaren som sen inte gick att stänga av så den fick köra ett program på 1,5h, helt tom…kanske de mest bortkastade 32:- nånsin…men åandrasidan, hur många har vaskat/traskat en maskin tvätt? Jag fick snällt krypa till korset och låta min husliga man göra ett försök, då gick det bättre och byxorna blev tillslut rena.

06.30 öppnade äntligen frukosten och vi morgonpigga svenskar stod på låset. Förväntningarna var låga eftersom standarden på rummen är så där, och med den engelska frukosten från Heathrow färskt i minnet. Men oj så fel vi hade. Frullen var unreal. Det fanns allt från bacon och ägg, våfflor, nutella, grillade bagels med mjukost, chokladmjölk, massa onyttiga flingor, gröt, croissanter, muffins, bullar, fruktfat, ägg etc etc. Om vi hade trott att det skulle vara svårt att få upp barnen ur sängarna var det bara att göra som Coach Zirath och skicka en video på frullen på Snap till sin grupp, det tog inte många sekunder för #15 och Elliot att ta sig upp och glatt komma intraskandes. Men störst leende av alla när han upptäcker frukostbuffén var…surprise #12.

Efter en näringsrik(?) maffig frukost var det dags att ge sig av till första isträningen. Alla kom i tid till bussen med sin utrustning, vilket är beundransvärt av 19st 15-16 åringar tycker jag. (Värre var det tyvärr med en förälder som fick stanna kvar på hotellet då bussen rullade ut på utsatt tid). Bussresan gick bra och vår guide Anna, som har en son som brukade spela hockey berättade i högtalarna lite om hockeysystemet och även skolsystemet i Toronto. Jätte kul att hon anpassar guidningen efter spelarna och inte bara rabblar en massa historiska fakta, även om det dyker upp lite sådant också Fråga era barn vad ”High way of heros” är och se om de har lyssnat.

Väl framme vid Arenan väntade vi utanför medan Head Coach Gleisner och Equipment Manager Högberg gick in och fixade omklädningsrummet. Vi hade blivit förvarnade om att kanadensiska omklädningsrum håller en väldigt låg standard och att de inte ens brukar duscha där. Dock hade de VIP:at oss till damlagets omklädningsrum, så minerna när spelarna går in och får se sitt proffsiga omklädningsrum är obetalbar. Nästan bättre än när de såg frukostbuffén. Detta kommer underlätta extremt mycket för oss, för tanken var att vi varje dag skulle packa trunkarna och ha dem stående i ett konferensrum på hotellet, och släpa dessa emellan. Ni kan ju tänka er hur blöta och illaluktande utrustning de skulle få dra på sig varje dag. Nu kan de istället hänga upp sina saker på sin plats och låta dem torka, och vi kan även duscha på plats i hallen. Jätte skönt.

Anna berättade att de lag vi ska möta tycker det är otroligt kul och ofattbart att de ska få möta ett svenskt lag och att vi har flugit så långt för detta. Så de har fixat lite specialsaker inför matcherna, som t.ex. nationalsångerna samt att varje spelare ska byta något med en annan spelare från motståndarlaget (fick vi veta två timmar innan incheckningen på Arlanda). Som tur är mötte vi just när vi fick veta detta ”superfixarna” Föräldrarna Jansson som hjälpte oss få med 40st påsar Ahlgrens Bilar till Toronto så nu kommer vi väl förberedda till detta.

Hallen då? Ja, även detta är obeskrivbart. Jag får försöka lägga upp lite bilder och filmer i veckan. Det tränar fler lag i denna hallen än vad det finns juniorhockeylag i Sverige. Den är otroligt stor och häftigt. Totalt 5 eller 6 olika isrinkar. Mitt i Arenan finns det en sportbar (typ OLearys) där man kan sitta och titta på matcherna genom ett fönster live, så häftigt. Träningen gick jätte bra och den Kanadensiska Coachen tyckte våra spelare var stora(!), hade bra skott och spelförståelse. Dock kanske ”hans” spelare i samma ålder är snabbare på skridskor. De har ju mindre rink här borta så spelet går överlag snabbare än vad vi är vana vid. Det blir väldigt spännande med match imorgon. Coachen var bra, han tjatade väldigt mycket om vikten av att låta på isen och prata med varandra. Efter ca 1h och 45 min träning klev samtliga spelare av isen med stora leenden. Om det var för att det var en rolig träning eller för att de skulle få gå in och byta om i sitt nya fantastiska omklädningsrum är oklart, men glada var de. Även vi föräldrar som var på plats var lyckliga över att få uppleva detta, för att inte tala om Head Coach som även han bjöd på ett leende eller två. Återigen slås man av känslan att få dela detta med sina hockeytokiga barn, obetalbart!!!!

Därefter tog vi bussen tillbaka till hotellet för 1,5h egentid då vi skulle duscha och äta lunch. Jag var väldigt tydlig till spelarna och ledarna att ”ät nu en lättlunch, kanske en halv macka på Subways eller liknande för redan kl. 16.30 ska vi äta en stor 3-rätters middag”. Gick detta budskap fram tror ni? Inte mycket. Jag tror samtliga gick till det närbelägna megastora Eaton Centre för att äta i Food Courten. Det sista jag såg av min son på lunchen var ”Kolla grabbar det finns KFC”, sen såg jag dem inte mer för de försvann bakom gigantiska buckets av kycklingklubbor. När vi sen sågs allihop för att promenera till CN Tower förstog jag att mitt budskap inte hade gått fram då både spelare och ledare kom proppmätta.

Då var det dags att ge sig ut på den första av många gemensamma promenader i Toronto. Jag hade fruktat lite för detta, att ta med ett gäng på 30 personer ut i en stad där det bor 5,5 miljoner fler människor än i Stockholm. Tyvärr började det inte bra då #23 missade samlingen och vi kom i väg 15 min för sent. Eftersom vi hade en slot-tid för tornet kl. 15 blev det en mindre joggingrunda istället för det som skulle varit en lugn och fin promenad. Så kan det gå när man inte håller tiderna. Hursomhelst så hann vi precis i tid för att kunna hämta ut våra biljetter. Vi hann också med en fotosession vid CN Tower och efter lite biljettstrul (där våra biljetter innehöll 2 olika datum) kom vi äntligen upp i tornet allihop. Hissen var en glashiss som snabbt tog oss 149 våningar upp, lite som att åka uppskjutet på Gröna Lund. Alla barnen tog det med ro och njöt av både hissen och den otroliga utsikten. Ett par av ledarna visade prov på extrem beslutsamhet och var modiga att trots höjdrädsla ge sig upp och ta del av denna upplevelse dem med, väldigt imponerande. Personligen tyckte jag att detta var sjukt häftigt. En av världens 10 hösta byggnader (det var den största innan Dubai byggde ett ännu högre torn) och vädret var klart och fint så utsikten var helt otrolig. Jag vågade mig ut på glasgolvet där man såg hela vägen ner till marken och nog pirrade det även lite i min mage. Därefter tog vi ett snabbt varv i souvenirshopen och det handlades lite kepsar och tröjor varav vi därefter begav oss till restaurangen för att äta middag.

Vi skulle äta på Rec Room House, vilket är en gigantisk restaurang full av spelautomater som ett stort inomhustivoli. Dock på tok för dyrt för att vi skulle släppa iväg spelarna där, och som tur var tog alla spelarna detta med ro, duktiga! Middagen blev en smärre katastrof då det blev fel i matbeställningarna och alla var på tok för mätta från lunchen så en hel del hamburgare skickades tillbaka i stort sett orörda. Dessutom fick vi in jätte fina cheesecakes till efterrätt och när dem inte ens vill ha detta så vet man att dem är mätta. Jaja, om det är något de kan få klaga på så är det väl att de fick för mycket mat på resan (hellre det än att de skulle gå hungriga tänker jag). Dessutom kan vi kanske lära oss av detta, att äta något mindre och lättare på vår egen tid, vi får se hur det går med det. Barnen tog kaoset med ro och de fick ju dessutom in stora kannor med läsk så de var nöjda och glada.

Därefter var det dags för den första saken som stog på min egna Bucket List och många andras, nämligen att få uppleva min första Baseball-match live. Vi visste att den skulle hålla på i ca 4h och att spelet i sig var ganska segt, och mycket riktigt, detta stämde bra. Men både spelare och ledare tyckte det var en häftig upplevelse och det handlades friskt i souvenirshopen även här, Basebollkepsar och tröjor. Jag försökte påminna dem om att vi har mycket kvar framför oss denna vecka, men mina ord gick in genom ena örat och ut genom andra. Samtidigt unnar jag dem verkligen detta, det är overkligt att få vara med om allt det här. Gåshud deluxe när Nationalsången spelades och när spelarna presenterades till publikens jubel. Matchen blev precis som vi trodde otroligt seg. Det var nog bara runda 5, där Toronto Blue Jays tog hem 7 poäng som var lite action. Spelarna kunde knappt sitta upp för de var så trötta och klappade halvhjärtat med när musiken försökte få igång publiken. Dessutom var det ju nästan ingen som förstog reglerna, jag tror nästan alla trodde vi skulle få se en Brännbolls-match, men riktigt så var det ju inte. När klockan närmade sig 22.00 och matchen inte var i närheten av att vara slut tänkte Coach Olsson vara snäll och ta med sig de spelare som var trötta hem till hotellet. Så jag frågade den halvliggandes/halvsovandes gruppen 15-åringar vilka som ville gå hem och fick ett gäng frågande ögon på mig. ”Gå hem nu? Mitt i matchen?”. Tänk så fel man kan ha. Ett par gick dock hem med familjen Grahn, men de flesta stannade och fick faktiskt även uppleva sitt livs första Homerun, lyckan var total. Med facit i hand känns det väldigt bra att vi gjorde detta den första kvällen då alla fortfarande är väldigt sugna på alla dessa upplevelser. På torsdag har vi ju tryckt in en Amerikans/Kanadensisk FootBalls-match i programmet, det blir nog lite roligare för dem.

Därefter gick vi tillbaka till hotellet och återigen slås jag över hur duktiga alla spelarna är på att hålla ihop och följa instruktioner. Glada och trötta kom vi till hotellet kl. 23.10 och efter ett litet mini-drama (som vi inte behöver gå in på här) hoppade vi i säng, jag skulle gissa att alla somnade med ett stort leende på läpparna och med förväntan inför morgondagen då vi äntligen ska få besök Hockey Hall Of Fame, då ligger nog även den souvenirshopen illa till!

Transfer på Heathrow! Vi landade 20 min före utsatt tid, kändes lite som att nu vänder det! Men vi blev snabbt nertagna på jorden igen när vi direkt efter busstransfer till flygplatsen måste gå igenom ytterligare en säkerhetskontroll. Dock inte i närheten av så långa köer som på Arlanda. Nästan alla kom igenom utan problem (#8 hade dock plötsligt glömt att man inte får ta med sig vatten in så han blev lite extra kontrollerad) men efter ca 1h var alla igenom och vrålhungriga! Jag samlar då alla, kollar på klockan och säger ’ok samling om 20 min, sen måste vi gå till gaten, på den tiden måste ni hinna äta lunch’ som tur är har vi även en annan klippa med oss på denna resa, formely known as Kurt Olsson, som informerade mig om tidsskillnaden på 1h, puh, nu hade vi 1h och 20 min på oss att äta lunch.

Den extra tiden behövdes verkligen då det inte var det lättaste att få bord snabbt. De flesta letade sig upp till ett steakhouse som hade en stor lockande meny med Fish & Chips och Hamburgare. Något besvikna blev vi när vi satte oss och fick veta att det minsann var 10 min kvar på frukostmenyn (Falling Down vibbar på detta). Så det var bara att köpa läget och trycka i sig lite odefinierad sörja helt utan smak kallad English breakfast. Där drog nog Tyra och Bella längsta strået som beställde American Pancake med nutella och banan och en ananas smoothie till det. 

Nu började det bli lite stressigt då vår Gate skulle avslöjas 11.55 och boarding skulle vara 12.10, och Heathrow är väldigt stort…stresspåslag nr 2 var på intågande. 12.20 fick vi äntligen vår Gate, men som jag sa, detta är en extremt stor flygplats så det var bara att se till att få med sig alla 33personer på tåget som skulle ta oss till gaten. Lite besviken var jag över att inte få ett endaste ’Mind the gap’ när man ändå åkte tåg i London. Efter det var det dags att boarda och då fick vi hoppa på en buss som tog oss runt hela flygplatsen, det tog nog 10min att köra från Gaten till planet…men fram kom vi..alla 33! 

Väl på planet mot Toronto fick vi sitta och vänta i 45 min men tillslut lyfte det. Återigen står eloge till alla ungdomarna (förutom #12 som återigen undrade när maten serveras) som höll humöret uppe, trots ansiktsmaskkrav och mitt i allt fick vi det fruktansvärda beskedet att hotellpoolen är stängd, skandal tyckte alla. 

Men det lindrades snabbt när dryckesvagnen rullades fram och man inte bara fick en läsk, utan så många man ville ’ey det är gratis grabbar’ skrek #5 högt och ljudligt över kupén.  

Sedan kom, till #12 stora förtjusning, äntligen matvagnen ut. Vi fick välja på Mexican Chicken eller Vegetarisk Pasta. Det var helt ok och inte varje dag man får 3-rätters på en söndag, lyx! 

Därefter började det ryktas om vem som gillade vad på de fina lunch-brickorna så det började skickas kikärtssallad till (#Reseledaren) och ostar till (#HeadCoach) hej vilt över kupén. Jag fick kikärtor från höger, vänster, uppe och nere. Nöjd och glad för det var jag, gratis är gott. Lyckan var total när vissa av barnen kom på att man kunde beställa extra bröd och läsk…gratis!!! #orten #gratisärgott

Därefter följde fyra sega timmar flyg men där barnen roade sig med rubriks kub #21 och #16 och kortspel #helalaget 

Priset till mest myror i benen går utan konkurrens till #11. 

Själva flygresan var ok, ett lite större turbulens-avbrott, såklart precis när jag äntligen lyckades somna, vilket även medförde en toaletthistoria som med gammal klassisk djungeltelegrafi spred sig över precis hela planet. Grundaren av denna tvekaktiga historia var såklart allas vår Equipment Manager Högberg. 

På det stora hela en riktigt rolig resa och i skrivande stund ligger inte citatet ’Resan är målet’ allt för långt borta trots allt. 

Dock avslutades resan med ännu mer dokument att fylla i och ett mindre kaos utbröt på flygplatsen när inga passautomater ville fungera. Men allt löste sig till slut och gissa hur glada vi blev när ALLT bagage stod och väntade på oss i terminalen?! 

Vi möttes upp av vår trevliga guide Anna, fick en guidad busstur genom Toronto, checkade in på våra rum och åt en god middag på hotellet. Återigen slås man över hur bortskämda vi är med bra hotell i Sverige, men stora härliga sängar är det iallafall!  

De flesta gick ut en sväng på stan och köpte lite snacks, och nu är kl snart 21 och det är dags för alla att gå till sina rum. 

Nu ser vi framemot en god natt sömn och eftersom vi ska upp vid 07.00 imorgon för att åka till isträning så bör vi faktiskt klara oss från jet lag! 

Somnar utmattad med lycklig och lättad! Nu jävlar ska vi maxa denna veckan!!!!

Incheckningen på Arlanda förtjänar ett helt eget blogginlägg. Var ska jag börja? 

Vi fick en liten förvarning om vad vi skulle vara med om då vi på vägen ut till flygplatsen får höra på radion att de har stängt av vägen och stoppat all tågtrafik till terminal 5, pga. för mycket folk. Ok men vi var ju ändå på plats dagen innan för att checka in bagaget så det borde vara lugnt, eller? 

Väl framme på hotellet hittade barnen ett pingisbord och stortrivdes direkt. Sen var det dags att ge sig in i fruktade terminal 5, med 33 förväntansfulla resenärer.  

Där ställde jag mig i kö till BA, men fick snabbt veta att vi skulle få vänta till sist eftersom de andra som stod där ju skulle med ett plan om ett par timmar, ok inga konstigheter tänkte jag. 

Jag borde börjat ana oro för vad som komma skulle när 2 reportrar från DN ville intervjua mig angående ’kaoset’ på Arlanda. En glad Cissi berättar nöjt att bara man kommer dit i tid så är det inga som helst problem att checka in. Faktum är, fortsätter den fortfarande lika ovetande Cissi, att jag inte tycker detta är värre än hur det var innan pandemin. Herregud jag önskar jag kunde ringa tillbaka till reportrarna och ta tillbaka allt, efter den kaosartade incheckningen. Men en bild på hela laget blev det och vi får hålla utkik i DN efter en nöjd Tumba-mamma. 

Så var det då dags för vår lilla grupp att checka in. Det blev lite tumult direkt då de bakom disken var helt nya och inte hade nån aning om vad som gäller när man ska flyga till Toronto. ’Har alla gjort PCR-test’ var inte den första frågan jag ville ha direkt. När jag förklarat att det räcker att vara vaccinerad börjar den mycket mycket långsamma incheckningen med appar hit och specialbagage dit. 

Plötsligt mitt i allt, stänger de incheckningen och all personal är puts väck på 5 röda. Jaha där står vi snopet kvar med 19,5 incheckade och 13,5 oincheckade. Den halva personen? Jo de lyckades dessutom checka in ett barn på fel boardingpass varav jag hinner ringa resebyrån och säga att det saknas en flygbiljett och sen snabbt får ringa tillbaka ’skoja bara, det blev fel vid incheck’ puh, drama var ordet. 

Så det var bara att få i sig nåt att äta, otroligt mycket beröm måste gå till de 19 tålmodiga 15-åringarna som bara fann sig i läget och inte tjatade (utom #12 då som undrade om vi inte kunde gå och äta istället för att checka in)

Sen tillbaka till hotellet där barnen kunde leka av sig lite i gymmet och pingis, och föräldrarna och ledarna kunde ta sig nåt kallt att dricka. Skön stämning ändå!

Själv var det bara att ta upp datorn och börja sammanställa vem som skulle gå var på morgondagen. Kl 22 kom vi i säng och det var bara att ställa kl på 02.00 så vi skulle stå först i kön (och tur var det!)

Vid 02.30 träffades faktiskt oväntat glada barn vid frukostbuffén som de (efter en hel del tjat från en viss reseledare) hade öppnat 30 min tidigare än vanligt, tack för det. 

Som tur är har jag min bättre hälft med mig på resan som alltid täcker upp när det krisar. Han gick och tog plats när vi andra åt frukost så när vi väl kommer dit glider vi 13 pers som var kvar längst fram i kön. 

De andra 20 kan ju gladeligen gå direkt till säkerhetskontrollen, som var ett rent helvete faktiskt. Jag har aldrig sett en så lång kö i hela mitt liv, och detta var 03.30 på morgonen. Incheckningen skulle inte öppna förren 05.45 (2h innan avgång) så vi övriga fick snällt stå och se på hur kön till säkerhetskontrollen växte sig längre och längre. Här började jag bli orolig på riktigt.

Tackochlov öppnade de incheckningen 30min tidigare och vi blockade ogenerat alla incheckningsdiskar, tills en man i kön bakom mig (som jag helt enkelt stog och blockade för jag var ju redan incheckad) röt ’nu måste jag få protestera, vi andra vill ju också hinna med planet’, men då hade vi bara 2pers kvar att checka in så jag släppte gladeligen förbi honom. 

Återigen en jäkla tur att Head Coach Alex stannade kvar på ’vår’ sida och inte nöjt gled direkt igenom säkerhetskontrollen som vissa andra, vi kan kalla honom Kurt Olsson. Alex sprang (nej nu ljög jag, springer gör han ju aldrig) men han tog iallafall samtliga i gruppen mellan incheckning, specialbagage och säkerhetskontroll, så att jag kunde stå kvar vid incheck och peka med hela handen (och blocka för andra resenärer). 

Väl incheckade började det verkliga kaoset. En varm, oändlig kö till säkerhetskontrollen. Inte hjälpte det heller när jag fick ett sms från den andra sidan, där de alltså redan innan vår incheckning ens öppnat, kunde slå sig ner på bänkar i en lugn gate. När jag står stressad och svettig och trängs och försöker hålla lugnet får jag alltså ett sms av tidigare nämnda Olsson ’de öppnade pressbyrån här nu, men det är ju jätte lång kö bara för att köpa vatten’. Nää stackars er som måste köa lite till affären, själva har vi köat från kl 02.30 imorse... Dessutom ringer dem från andra sidan och säger att de ropar på en Anna Berggren (alltså jag) i högtalarna. Vad är det nu då? Nej det visade sig att de sa Annie Berggren, ytterligare stresspåslag, tack för det. 

Hursomhelst tillslut kom vi alla igenom och tog oss till gaten en kvart innan boarding. 

Känslan när planet väl lyfte mot London var obeskrivlig. Vi gjorde det!!!! Det kan ha kommit en liten tår tillochmed. 

Mer om transfern i London och Toronto Airport i nästa inlägg.