cissiblogg

I söndags var ännu en underbar dag här i Thailand.
Vi tog hyrjeepen och styrde kosan västerut. Vi hade inget riktigt mål med dagen utan tänkte att det får bli som det blir.
Vi hade läst om ett ställe en bit västerut som hade hoppborgar och lekpark på stranden, så vi tänkte att det kanske kunde vara kul. Men när vi närmade oss märkte vi att det kanske inte var det lättaste att hitta dit, då vi inte hade någon adress eller karta dit. Vi stannade till på en strand, men det var blåsigt och extremt stora vågor där så Jonte och Bella tog ett dopp och sen körde vi vidare.
Precis när vi började ge upp letandet efter lekparken så dyker den plötsligt upp vid sidan av vägen, så vi svänger in där och låter barnen leka av sig lite. Sen åt vi på en mysig restaurang med en fantastisk utsikt över havet, riktigt exotiskt.

Efter det åkte vi vidare mot Lamai, den andra största staden på ön. Väl där tänker vi att vi ska försöka hitta svenskrestaurangen som Lotta har tipsat om, och det första vi stöter på är faktiskt den. Vi slappar ett par timmar på stranden, Bella och Jonte badar nästan hela tiden. Jag och Alex sitter i skuggan och bygger sandslott och hundkojor(fråga inte)  :-)
Jag kommer nog vara ungefär lika vit som när jag åkte, är inte så mycket för att ligga och steka i solen. Barnen har fått färg däremot, dem tycker det är jätte kul att de ser alldelse randiga ut nakna, med kritvita magar och lår :-)
Efter stranden så gick vi till svenskrestaurangen. Det var kul att läsa lite svenska och både jag och barnen tyckte det var gott med stuvade makaroner som omväxling mot ris och nudlar. Jonte åt den klassisk svenska kebabtallriken ;-)

Sen åkte vi hem och allihopa stupade i säng efter en riktigt händelserik och rolig helg.

Denna veckan har vi medvetet tagit det lite lugnt, efter en helg full av intryck. Vi har vi bara tagit det lugnt i lägenheten  och nere vid poolen hela dagen och ätit middag på stranden.
Det går inte att beskriva känslan av att sitta på ett bord mitt på stranden med levande ljus, och fullt av härliga lampor i palmerna längs med hela stranden. Nästan varje restaurang har levande musik med piano, underbart.

Idag delade vi en chokladfondue med massa olika frukter att doppa i mörk choklad (Och jag kunde inte längre motstå en kopp kaffe). Barnen lekte på stranden en bit bort och vi satt och lyssnade till deras skratt och vågornas brus, med sanden under fötterna.

 Jag och Jonte måste hela tiden påminna oss om att det här faktiskt händer, att det är här och nu. Allt är bara för bra för att vara sant.

När vi körde från djurparken kände vi oss rätt klara med dagen och styrde kosan hemåt. Men när vi var på väg ner för berget kom vi ner till en skylt där det ännu en gång stog ”Elephant-trekking”. Vi körde in och mycket riktigt, här var faktiskt elefanterna. Vi frågade barnen om de orkade med ett äventyr till och fick ett rungande JA. Vi betalade 240 SEK totalt (Barn under 4 år är gratis), och blev visade upp i en typ av trädkoja. När vi satt där kom det fram en man och frågade om vi ville köpa två fotografier på oss när vi red på elefanten, för 60 SEK. Eftersom vi hade läst innan att guiden som körde elefanten alltid brukar fota under turen, med vår kamera, och be om pengar till detta, så tackade vi vänligt nej till förköpet.

Sen gick allt väldigt fort. Framför våra fötter kom en stooor elefant, och de sa till mig att hoppa in längst in, sen på med Bella, och sist Jonte och Alex. Sen direkt iväg med elefanten. "Ojojoj..hallå..jag sitter liksom inte fast? Ska det inte vara någon bygel så man inte kan ramla ur? Får jag ha fötterna på stackars elefanten?" Men det var bara att gilla läget för nu var vi redan på väg. Barnen tyckte det var jätte häftigt, jag satt mest och skrek och var skiträdd att ramla av. Även här fick jag blunda och hoppas på det bästa flera gånger. Vi red rätt in i djungeln. Jag fattar inte hur elefanten lyckades gå med alla oss på så smala stigar upp och nerför berg, otroligt. En riktig upplevelse.

Efter ett litet tag frågade guiden mycket riktigt om han skulle fota lite med vår kamera. Han hoppade ner från elefanthuvudet och resten av färden styrde han elefanten enbart med kommandon, imponerande. Helt plötsligt frågar han om någon vill sitta fram på elefantens huvud, och vem skriker direkt ja? Jo Isabella förståss. Jag var livrädd, "men en sån upplevelse kan jag väl inte neka henne" tänkte jag, så hon klättrade snabbt fram dit. Sen tittar guiden på mig och säger ”ja du också då”.."va, vänta lite nu??" (No way tänkte jag för mig själv), jag tittade på Jonte men han satt på andra sidan med Alex i knät så det gick ju inte, och Isabella var redan framme på huvudet så nån måste ju hålla i henne..ok..jag hade inget val så jag klättrade ner från vår hyfsat trygga stol, fram till huvudet bakom Isabella. "Längre fram, längre fram" ropade guiden..jaja..när han hade fotat tänkte jag "nu släpper han väl ner oss, för vi kommer ju inte tillbaka upp på stolen", men nejdå, då börjar elefanten gå!!! Jag känner direkt att det här är inte ok, jag halkar åt sidorna och försöker hålla i Isabella men inget håller ju i mig...Guiden säger till mig att hålla i mig..”jaha i vadå?????”, nej jag fick ropa stopp och sen började nästa projekt, att komma tillbaka upp till stolen. Isabella klättrade smidigt upp till Jonte som lyfte över henne till stolen, och jag försökte med fötterna putta mig baklänges på halsen till stolen ”nu dör jag” tänkte jag, men efter mycket om och men så lyckades jag tillslut kränga mig tillbaka till stolen, puh! Vi red sedan en stund till, totalt en halvtimme, innan vi kom tillbaka till utgångspunkten. Elefanten gick vant och ställde sig vid plattformen där vi hade gått på. Vi blev sedan hjälpta av från stolen vi suttit på. Sedan fick vi köpa banankorg med 8 minibananer för 8kr och mata elefanten. Det var riktigt häftigt. Bella var inte sen med att ta en banan och erbjuda eleftanten. Alex däremot vill ha sällskap fram för att mata (även Cissi vågade faktiskt). Vi fick tillbaka kameran ifrån guiden och gav honom 60 SEK (samma pris för 25 bilder som för 2 bilder alltså) som tack för hjälpen (mat till elefanten som han sa). Vilket äventyr!

Utmattade av alla intryck begav vi oss nu hemåt. Vi var alltså ute efter ett vattenfall (som vi aldrig hittade) och fick allt detta! Vilken underbar dag!

Vi betalade 140 SEK för alla oss 4 i inträde och gick in.
Det första som hände var att vi blev visade in i en stor bur av en guide, Jonte och barnen traskade glatt in, men jag tvärvände på trösken "No way".
Det var säkert 100 olika fåglar där inne som flög fritt. Barnen var jätte fascinerade och inte det minsta rädda.  Jag (som har en typ av "allt som flyger"-fobi) fick hjärtklappning, och började titta mig runtom i parken. Det var fåglar överallt. Inte bara i den där buren. Jag fick ducka, hoppa åt sidan, huka mig, för att undgå dem. Jag gjorde ju helt klart guidernas dag iallafall som tyckte det var fantastiskt kul att jag var räddare än barnen.

Nästa ställe barnen och Jonte blev visade till var en något mindre bur, också den fylld med fåglar i alla dess former och färger. Nu fick de med sig salladsblad in för att mata fåglarna med. Jag kan inte fatta att barnen vågade det. Dem gick fram till alla fåglar som om det var som vilka husdjur som helst och matade.

Efter det var det slut med fåglarna för ett tag. Nu blev vi visade till en liten apa som satt fast med ett koppel i en trädstam. Den var faktiskt riktigt söt, tom. jag vågade ge den en snabb liten klapp på huvudet. Isabella var ju mycket tuffare än jag och borstade och klappade apan glatt. Den var riktigt kramig och busig, som ett litet barn. Jonte busade mycket med den, och den älskade att ta hans glasögon och slänga dem i sanden, till barnens stora förtjusning.

Sen blev vi återigen visade in i en stor bur. Jag återigen "No way". Denna gång visade det sig att den var bebodd av en gigantisk (mina mått mätt) ödla. Fyyyy vad otäckt. Guiden frågade om Jonte ville hålla och efter 1 sek tvekan (enligt mig, inte Jonte) sträckte han glatt fram armen. Jag fattar inte att han vågade ha den där fula, hemska, otäcka reptilen på sin arm. Mycket modigt! :-)

Därefter behövde vi ha en liten paus i alla nya intryck, och Alexander hade hållit sig lite i bakgrunden hos både apan och ödlan, så vi blev glada när det visade sig att det fanns små söta kaniner man fick gå in till och kela med. Barnen hade nog kunnat stanna där hela dagen.

Men vi ville upptäcka resten av parken, så vi fick locka bort barnen från kaninerna. Vi köpte en korg med bananer och pellets och gick in genom en grind. Där möttes vi av en otrolig syn (eller "värsta coola" som Isabella säger). Det var massvis med olika djur. Massa rådjur, stora som små, påfåglar, strutsar, getter,  hästar, fåglar, och alla djuren var vänliga (utom möjligtvis strutsarna), och de kom gärna fram och blev klappade och matade. Otroligt.

Vi åt sedan lunch på deras restaurang, köpte två korgar med bananer till, och gick in en sväng igen och matade rådjur mm.  Går inte att beskriva med ord hur häftigt detta var.

Efter det kände vi oss ganska klara med parken men på vägen ut stannade Jonte vid ett glashus, och vips var det en guide framme och visade in oss. Där var det massa olika typer av ödlor..hjälp..Jonte höll återigen i en stor ödla, och sedan visade han en mindre ödla för barnen, och frågade om de ville hålla. Alex sprang raka vägen till mig, som stog så långt bort jag bara kunde, men Isabella sträckte direkt fram sin arm och lät honom lägga ödlan där. Sen stog hon sammanbitet ett tag med ödlan på armen medan vi fotade. Vilken modig liten tjej!

Var ska jag börja? Vilken äventyrshelg.

Det hela började med att vi hyrde en bil för två dagar. 80sek per dag, bra pris :-)

Så äventyret började egentligen så fort vi satte oss i bilen. Jonte skulle nu ge sig på att köra en högerstyrd bil på vänster sida av vägen. Trafiken går i ganska långsamt tempo,  men däremot kryllar det av vespa-körare som kör som galningar, smsar samtidigt, åker 3-4 stycken på samma, gör massa hemska omkörningar mm. Usch vad otäckt det var i början. Eftersom jag sitter på våran styrsida i bilen så ville jag hela tiden greppa ratten, eller trycka ner bromsen, men det gick ju inte :-) Dessutom så hyrde vi en typ av jeep, som knappt hade något baksäte.  Barnen kunde nätt och jämnt få plats med sina små ben, och bilbälte var det inte tal om.
"Super spännande" tyckte barnen, "man tar seden dit man kommer" tyckte vi.

Vi hade inga konkreta planer för helgen, men det enda jag hade läst i guideboken som jag verkligen ville se var Koh Samuis största vattenfall, på 80 meter, så vi styrde kosan ditåt.

När vi började närma oss, enligt skyltarna, så kom vi upp i ett berg, som våran lilla jeep knappt orkade uppför. Men det var en väldigt häftig upplevelse. Det var som att köra in i en djungel, med stora bufflar (kan det ha varit det?) längs den smala vägen, och en skog full av palmer. Dessutom kom vi bara högre och högre upp i berget (som vi sedan såg var det allra högsta berget på Koh Samui) och vägarna var väldigt smala och branta med stup rätt ner, jag måste erkänna att jag många gånger blundade med ögonen och önskade att vi var någon annanstans. Men Jonte var som vanligt otroligt duktig vid ratten, och ibland tror jag det är läskigare att sitta bredvid, då jag kan få för mig att "nu svänger han inte" eller "nu slutar bromsarna ta"..usch..

Vi stannade till på nåt ställe där det stog "Elephant-trekking", och tänkte att det kunde vi väl passa på att göra. Men när vi kom fram så såg vi att det inte satt någon där. Konstigt..tills vi tittade på klockan och såg att den var före 09.00 på morgonen, som vanligt var vi uppe i ottan :-)

Vi vandrade runt lite i djungeln, barnen (och vi) var otroligt fascinerade av allting, och jätte modiga. När vi sen kom tillbaka till bilen så  stog det nån där vi informationen. Hon informerade oss om att hon kunde ordna en elefantridning åt oss. Men då vi inte såg till några elefanter så kändes det som att det kanske var billigare att köpa biljetter direkt vid elefanterna, så vi tackade nej och fortsatte med bilen uppför berget, för att fortsätta leta efter vattenfallet.

När vi hade kommit upp till toppen av berget började vi tröttna, "vart är det där j-a vattenfallet, hur svårt kan det vara att hitta öns största vattenfall?" Men då fick vi syn på en skylt "Park Farm". Vi åkte dit på ännu smalare och slingrigare vägar. När vi kom fram visade det sig vara en väldigt annorlunda djurpark.

Samma procedur as last night. Barnen vaknade efter nån timme och var sen vaken till kl 01-02 nånting. Hekt värdelöst, denna tid är ju jag och Jonte som tröttast.

Så imorse väckte vi barnen vid kl 08.00, upp och äta frukost på balkongen. Efter massa trots från Isabella och en härmapa till lillebror så drog jag och barnen iväg till stranden vid kl 10.

Riktigt härligt väder med delvis strålande sol, delvis molnigt, så det blir liksom aldrig riktigt för varmt. Perfekt för oss. :-)

Idag gick det inte att stå emot Isabellas tjat om att bada (eller stå emot havet heller för den delen) så idag badade jag och Isabella konstant. Alexander är ju så skeptiskt för havet så han sitter nöjt och gräver med sin grävskopa (luktar på blommorna…) Han ropade på mig då och då när han hade gjort en sandkaka jag skulle smaka, så det gick jätte bra att bada så mycket, och Isabella strålar i vattnet. Detta trots att det var ännu högre vågor idag och hon sväljer så mycket saltvatten, usch.

Jag och barnen har hittat en jätte mysig del av stranden där det är massa försäljare och fina solstolar, jätte mysigt. Men jag är nog lite blåögd, för när Jonte kom ner och skulle ta ett dopp frågade han vad jag gjorde på den här stranden.
Jag: Vadå? Den är ju jätte fin. Inhägnad, gratis handdukar, jätte bra service, gratis fruktspett som de går och delar ut mm.
Jonte: Jaaa…du tror inte att det kanske är en privat strand som tillhör det här jätte exklusiva spat som ligger precis här på stranden?
Jag: Jaha…

Haha..jaja, så kan det gå. Dem har tittat lite konstigt på mig när jag har frågat vad allting kostar. Och vad glad jag har blivit när de har svarat ”no no no for free” :-)

Idag åt vi lunch på balkongen, korv och makaroner, sen somnade jag och barnen mellan kl 15-16. Vi hoppas att det blir bättre ikväll nu, och ska ut och äta vid kl 19 igen. Får se om de pallar det, annars får det helt enkelt bli en vagn.

Sen måste jag avluta med att berömma min underbara man. Vem sjutton har en sådan hög arbetsmoral att man faktiskt jobbar 8 timmar om dagen när man är i Thailand, och dessutom har eget ansvar för sin arbetstid??? Jo han, jag är extremt imponerad :-)

När Jonte skulle lämna mig första gången med barnen på stranden så blev jag lite orolig,
Jag: ”Hittar jag verkligen hem nu då?”
Jonte: "Klart du gör. Det är bara att gå upp till strandpromenaden, sen svänger du in vid motorcyklarna där, det GÅR INTE att gå vilse”
Ok, det lät ju bra, fast jag vet ju med mitt dåliga lokalsinne att man kan gå vilse nästa överallt, men inte här tydligen, det känns ju bra.

Efter att jag och barnen hade varit och ätit lunch på strandrestaurangen så skulle vi testa stranden lite längre bort. Så vi knatade dit. Tog ett tag för stranden är ju så lång men till slut var vi där. Vi var där ett par timmat, men sen började det droppa från himlen. Jag vet ju att det då när som helst kan braka loss och bli ett riktigt oväder så vi plockade snabbt ihop och började gå därifrån.
Då fick jag den ”smarta” iden att vi inte skulle gå via stranden tillbaka. För det är jätte jobbigt att gå i sand, speciellt nu när det hade börjat regna på en del, så då skulle barnen inte orka långt.

Istället gick vi upp via restaurangen som låg på den här stranden. Men problemet var bara att restaurangen aldrig tog slut. Det visade sig vara en jättespa-anläggning. Vi gick och gick och redan där inne fick vi fråga tre personer hur vi skulle komma ut. (Här borde jag kanske ha vänt)
Hursomhelst, tillslut kom vi ut, på en jätte stor bilväg. Hmm..jaja, strandpromenaden borde ju ligga här runt hörnet. Men inte då, istället svängde vägen lite åt fel håll, men vi knatade på där, det löser sig tänkte jag. I värsta fall får vi väl ta en taxi. Vår guide som bor under oss  har sagt att alla taxibilar här i Bophut vet vart La Sirene Apartments ligger. Så det kändes ju tryggt iallafall.
När vi hade gått en bit till och blivit genomblöta så blev Isabella kissnödig. Ok nu är det dags att ta en taxi, nu bara måste vi komma hem, och jag har ju faktiskt ingen aning om var vi är. Det var så synd att jag inte hade med mig mobilen för då hade jag kunnat ringt vår guide så hade hon kunnat hämta upp oss. Teleautomater fanns det ju, och mynt hade jag, men telenumret var ju i mobilen.
Hursomhelst så fick jag tag på en taxi och överlycklig börjar jag stuva in barnen, ”La Sirene Apartments thank you”. Till svar fick jag ”Say what?” Jaha..det hade hon aldrig hört talas om, ut med två kissnödiga barn i regnet igen.
Då frågade jag nån var stranden låg. Hon tittade lite olyckligt på mig och barnen ”Ja det är ju en bit men det är lite närmre om ni går runt hörnet här och sen rakt fram, men vägen är översvämmad så det kanske blir svårt med barnen. ” Äh tänkte jag, den vägen tar vi (Inte bra!). Översvämningen var ett antal stora lerkärr där fötterna fastnade och man tappade skorna om vart annat, nästan lite likt kvicksand. Det gällde liksom att ta korta snabba steg för att klara sig. Barnen tyckte dock att detta äventyr var helt ok, få plaska runt i lera, tappa skorna och skratta, så roligt hade vi i alla fall mitt i eländet. Till slut kunde de inte hålla sig längre så då fick båda barnen kissa i buskarna. Som tur var så var vi just då i nån sorts ”djungel”, inte en människa i närheten.
När vi sen hade gått på en bit till frågade jag igen var stranden låg. De fick jag till svar att bara fortsätta. Men just då tittar jag upp i trädet och då ser jag en handmålad skylt som det står ”Sirene” på. Nej det kan väl inte vara sant? Vi borde ju inte komma från den här vägen, vi borde ju komma från andra hållet… Jag tittar in mot lägenheterna och känner inte alls igen dem, jag har aldrig sett huset från den här sidan i dagtid, bara natt tid när vi kom från flygplatsen, eftersom stranden ligger åt helt motsatt håll.

Men vi har ju inte så mycket att förlora så vi går in och går runt hörnet och jippie, där är ju vår trappa!!! Jag börjar nästan gråta av lycka (dramaqueen jag?) och just då kommer vår guide ut från lägenheten under vår och ska berätta att hon har fixat vår andra mobil.

Hon ser på mig och barnen med förskräckelse, vi är helt slitna, leriga och genomblöta av regnet. Kollar var vi kommer ifrån och frågar ”Har ni varit vid poolen”, hon ser om möjligt ännu mera förskräckt ut när jag svarar ”nej på stranden”

Idag har vi varit på stranden, till barnens stora lycka. Alexander sitter så nöjt och gräver i sanden med sin nya grävskopa, det gör han alltså i flera timmar. :-)
Isabella är ett riktigt vattendjur. Jonte var med en sväng innan jobbet och de badade och badade. Det ser så himla jobbigt ut för lilla Isabella då det var ganska höga vågor idag och där kämpar hon med endast ett par armpuffar och näsan precis över vattenytan. Men hon skulle kunna bada hur länge som helst. När Jonte skulle gå upp så vägrade hon och ville att mamma skulle bada med henne. Men jag vill ju samtidigt ha koll på Alex. Men det gick faktiskt bra att hon var i och badade själv. Tyvärr är det inte alls långgrunt men med armpuffarna på så simmar hon riktigt bra, så hon har kunnat varit i själv och badat mycket.

Vi (jag och barnen) åt lunch på en strandrestaurang, super mysigt. De känner sig verkligen stora på restaurang och sköter sig (nästan) exemplariskt. Dessutom älskar Thailändarna barn så vi möts med stora leenden överallt.

Vi är fortsatt dåliga på att pruta och det stör oss lite att vi känner att vi betalar överpris lite överallt, men vi får försöka bli bättre på det. Jag köpte en hatt till mig idag och prutade iallafall 50% :-)

På eftermiddagen regnade det igen, men det gjorde inget för vi kände oss klara med stranden. Ska ta det lite lugnt med solen första veckan, barnen är ju i solen nästan konstant. Jag däremot ligger bara i skuggan och löser korsord och äter frukt.. :-)

Igår kväll åt vi på en jätte fin restaurang vid stranden. Thaimat är ju bara sååå gott. Spelar ingen roll vad man tar för allt är ju gott. En jätte rolig sak som hände var att vi gick ut och åt ganska sent, vid kl 19. Det var jätte mysigt för då är det ju så mycket folk ute och mysiga affärer öppna och så. Men vi märkte när vi skulle beställa maten att båda barnen såg trötta ut. Så precis innan de kom in och serverade barnens mat så somnade Alexander med armarna över bordet. Såg jätte kul ut och det fanns ingen chans att väcka honom.

Så nu funderar vi mer och mer på att köpa en lite paraplyvagn till kvällarna. Men den billigaste vi har hittat kostade 400:- så vi får se.

När vi sen skulle gå hem vaknade han och blev helt skogstokig, så det blev en riktigt lång läggning sen. Men efter det satte vi oss på balkongen och drack öl och spelade spel, jätte mysigt att kunna sitta ute halva natten. Barnen vaknade sen vid kl 01.00 och var jätte svåra att somna. De är fortfarande kvar i Sverige-tid och tar en ”lunchlur” vid kl 19.00, och är sen vakna mitt i natten istället.

Vi ska försöka få in bättre sömnrutiner och kanske sova lite på dagen också.

Ikväll var vi och åt på en lite enklare restaurang, men som vanligt otroligt god mat. Till barnens stora förtjusning hade de vattenfall längs alla fönster, kul. Notan slutade totalt på 100 SEK, fyra person inkl. vatten och öl. Helt ok :-)

Ikväll somnade vi barnen till kl 1930, återstår att se om de vaknar om nån timme igen.

Första dagen här har vi spenderat genom att utforska området, otroligt fint och mycket turistaffärer, som jag älskar haha. Men stranden är inte så barnvänlig. Den är otroligt vacker och perfekt om jag och Jonte hade varit själva, men det är inte långgrunt, så där vågar jag nog inte vara själv med barnen. Vi ska hänga lite på den tillsammans imorgon så får vi se sen. Den första familjen vi gick förbi var iallfall en svensk familj med ett litet barn, och solstolarna är gratis, så vi får se det kanske bli den stranden ändå :-)

Alternativet är att åka till Chaweng, bara en liten bit härifrån, där det är mycket barnfamiljer och långgrunt. Då kan vår chaufför köra oss så ringer jag bara henne när jag vill hem. Tackochlov så had emina föräldrar köpt en mobil till oss innan vi åkte hit, så den har vi laddat på med pengar så vi kan ringa henne (och ringa hämtpizza) :-)

Vi hade även med min gamla mobil för att kunna ringa varandra men den verkar vara operatörlåst, men vår chaufför/guide hade nån kompis som skulle försöka fixa det.

Vi har även åkt iväg till det stora Köpcentrumet (Kommer inte ihåg vad det heter Lotta?), och storhandlat. Jätte kul. Men svårt när man inte vet vad som står på skyltar och förpackningar. Men nu har vi det viktigaste iallafall. Vatten, öl, pasta, ris, toalettpapper osv. Känns bra.

När vi kom ut från affären upptäckte vi att det ösregnade. Vilken tur att vi inte spenderade hela dagen på beachen som vi hade tänkt.

Vädret är fortfarande ostadigt, regnar lite till och från, vi hoppas det blir bättre till imorgon.

Vår guide skrattade åt oss och tyckte nog att både jag och bella var lite väl optimistiska.
Jag: "Det är iallfall varmt"
Isabella "Nu blir blommorna glada, när det regnar, för det har farmor sagt"

Nu ska vi ut och äta på fin restaurang med utsikt över havet, och fira Jonte. För det är ju hans födelsedag, så ikväll ska vi slå på stort :-)