Inchecknings-helvete
Incheckningen på Arlanda förtjänar ett helt eget blogginlägg. Var ska jag börja?
Vi fick en liten förvarning om vad vi skulle vara med om då vi på vägen ut till flygplatsen får höra på radion att de har stängt av vägen och stoppat all tågtrafik till terminal 5, pga. för mycket folk. Ok men vi var ju ändå på plats dagen innan för att checka in bagaget så det borde vara lugnt, eller?
Väl framme på hotellet hittade barnen ett pingisbord och stortrivdes direkt. Sen var det dags att ge sig in i fruktade terminal 5, med 33 förväntansfulla resenärer.
Där ställde jag mig i kö till BA, men fick snabbt veta att vi skulle få vänta till sist eftersom de andra som stod där ju skulle med ett plan om ett par timmar, ok inga konstigheter tänkte jag.
Jag borde börjat ana oro för vad som komma skulle när 2 reportrar från DN ville intervjua mig angående ’kaoset’ på Arlanda. En glad Cissi berättar nöjt att bara man kommer dit i tid så är det inga som helst problem att checka in. Faktum är, fortsätter den fortfarande lika ovetande Cissi, att jag inte tycker detta är värre än hur det var innan pandemin. Herregud jag önskar jag kunde ringa tillbaka till reportrarna och ta tillbaka allt, efter den kaosartade incheckningen. Men en bild på hela laget blev det och vi får hålla utkik i DN efter en nöjd Tumba-mamma.
Så var det då dags för vår lilla grupp att checka in. Det blev lite tumult direkt då de bakom disken var helt nya och inte hade nån aning om vad som gäller när man ska flyga till Toronto. ’Har alla gjort PCR-test’ var inte den första frågan jag ville ha direkt. När jag förklarat att det räcker att vara vaccinerad börjar den mycket mycket långsamma incheckningen med appar hit och specialbagage dit.
Plötsligt mitt i allt, stänger de incheckningen och all personal är puts väck på 5 röda. Jaha där står vi snopet kvar med 19,5 incheckade och 13,5 oincheckade. Den halva personen? Jo de lyckades dessutom checka in ett barn på fel boardingpass varav jag hinner ringa resebyrån och säga att det saknas en flygbiljett och sen snabbt får ringa tillbaka ’skoja bara, det blev fel vid incheck’ puh, drama var ordet.
Så det var bara att få i sig nåt att äta, otroligt mycket beröm måste gå till de 19 tålmodiga 15-åringarna som bara fann sig i läget och inte tjatade (utom #12 då som undrade om vi inte kunde gå och äta istället för att checka in)
Sen tillbaka till hotellet där barnen kunde leka av sig lite i gymmet och pingis, och föräldrarna och ledarna kunde ta sig nåt kallt att dricka. Skön stämning ändå!
Själv var det bara att ta upp datorn och börja sammanställa vem som skulle gå var på morgondagen. Kl 22 kom vi i säng och det var bara att ställa kl på 02.00 så vi skulle stå först i kön (och tur var det!)
Vid 02.30 träffades faktiskt oväntat glada barn vid frukostbuffén som de (efter en hel del tjat från en viss reseledare) hade öppnat 30 min tidigare än vanligt, tack för det.
Som tur är har jag min bättre hälft med mig på resan som alltid täcker upp när det krisar. Han gick och tog plats när vi andra åt frukost så när vi väl kommer dit glider vi 13 pers som var kvar längst fram i kön.
De andra 20 kan ju gladeligen gå direkt till säkerhetskontrollen, som var ett rent helvete faktiskt. Jag har aldrig sett en så lång kö i hela mitt liv, och detta var 03.30 på morgonen. Incheckningen skulle inte öppna förren 05.45 (2h innan avgång) så vi övriga fick snällt stå och se på hur kön till säkerhetskontrollen växte sig längre och längre. Här började jag bli orolig på riktigt.
Tackochlov öppnade de incheckningen 30min tidigare och vi blockade ogenerat alla incheckningsdiskar, tills en man i kön bakom mig (som jag helt enkelt stog och blockade för jag var ju redan incheckad) röt ’nu måste jag få protestera, vi andra vill ju också hinna med planet’, men då hade vi bara 2pers kvar att checka in så jag släppte gladeligen förbi honom.
Återigen en jäkla tur att Head Coach Alex stannade kvar på ’vår’ sida och inte nöjt gled direkt igenom säkerhetskontrollen som vissa andra, vi kan kalla honom Kurt Olsson. Alex sprang (nej nu ljög jag, springer gör han ju aldrig) men han tog iallafall samtliga i gruppen mellan incheckning, specialbagage och säkerhetskontroll, så att jag kunde stå kvar vid incheck och peka med hela handen (och blocka för andra resenärer).
Väl incheckade började det verkliga kaoset. En varm, oändlig kö till säkerhetskontrollen. Inte hjälpte det heller när jag fick ett sms från den andra sidan, där de alltså redan innan vår incheckning ens öppnat, kunde slå sig ner på bänkar i en lugn gate. När jag står stressad och svettig och trängs och försöker hålla lugnet får jag alltså ett sms av tidigare nämnda Olsson ’de öppnade pressbyrån här nu, men det är ju jätte lång kö bara för att köpa vatten’. Nää stackars er som måste köa lite till affären, själva har vi köat från kl 02.30 imorse... Dessutom ringer dem från andra sidan och säger att de ropar på en Anna Berggren (alltså jag) i högtalarna. Vad är det nu då? Nej det visade sig att de sa Annie Berggren, ytterligare stresspåslag, tack för det.
Hursomhelst tillslut kom vi alla igenom och tog oss till gaten en kvart innan boarding.
Känslan när planet väl lyfte mot London var obeskrivlig. Vi gjorde det!!!! Det kan ha kommit en liten tår tillochmed.
Mer om transfern i London och Toronto Airport i nästa inlägg.
