Dag 7
Ytterligare en sovmorgon. Vi skulle samlas för avresa till arenan först kl 11.45. En del chillade på rummet och andra gick iväg till Eaton Centre för en sista shoppingrunda. #12 som var lite stressad över att han inte shoppat något handlade 2 Hugo Boss tröjor. Jag tog ett dopp i poolen och fick lite läsning gjord.
Därefter följde lite planering inför morgondagen för det finns 3-4 olika scenarier beroende på hur det går idag. Eftersom det är Fathers Day här imorgon så är det inte det lättaste att hitta lunchrestaurang till 35 personer så det blir lite trixigt idag under dagen. Men som tur är har jag hjälp av vårat rese-proffs Anna så det ska nog lösa sig.
Vi kom i god tid till hallen (trots en trafikolycka på vägen som orsakade en del tittköer). Idag blir det lite förändringar kring laget då vi måste försöka vara vakna direkt från nersläpp så idag håller Coach Zirath i uppvärmningen (istället för egenuppvärmning som vi har haft det hittils), eller ’uppvärma’ som hela Team07 envisas med att säga. På bussen till hallen följde jag vår stora motståndares, Bulldogs, match och de låg länge under med 2-0 men vände sen och vann med 2-3 tyvärr.
Väl framme slog jag ihjäl lite tid genom att titta på en annan match i vår serie. Samma lag som igår, Blues, med de galna föräldrarna. Så även denna gång. Det slutar med att 2 föräldrar står och skriker, precis framför mig, mot både barn, tränare och domare. De skriker till domaren ”get of the fucking ice” och till föräldrarna ’They are fucking animals’ helt galet. Domaren fick kliva av isen och gå bort till läktaren där jag stog och köra ut föräldrarna.
Game 3 gick igång på utsatt tid och denna gång var vi med från början. Dock blev det en väldigt jämn match men där vi kämpade oss in i matchen. Så stolt över våra duktiga spelare att jag plötsligt blev helt tårögd under matchen. Jag hade fullt sjå att försöka se matchen och samtidigt referera så mycket jag bara hann till alla föräldrar hemma i Sverige på Facebook, utan att förfrysa fingrarna i den iskalla hallen.
Därefter hade vi en kort men uppskattad pizzalunch i arenan. Under tiden fick jag fullt upp. #15 hade nämligen slagit av sin klubba på förra matchen och andra klubban var inte sågad till rätt längd. Jag fick fråga 3 olika personer innan jag äntligen hittade rätt. Jag tog med mig Coach Gleisner och följde med den unga vaktmästaren. Han gav Alex en såg med obefintliga tänder. När båda två försökt såga i en kvart och Alex är helt slut säger han, ”eller ska vi testa den automatiska sågen här borta” Ja tack, 3 sek senare var klubban sågad.
Game 4 hade vi fått för oss att vi måste vinna, men det mot laget som liger näst sist så det borde gå. Vi märker direkt när de kliver på isen att detta är inte samma lag. Mycket riktigt så har de lånat in massa AAA-spelare för att kunna slå oss. Matchen går inte bra, vi är helt slut. #5 lyckas i slutminutrarna i alla fall göra 1-1, men det spelar inge roll tänker vi. Men när alla går in trötta till omklädningsrummet börjar jag räkna, och hur det än går är vi faktiskt i semifinal. Jag messar det till Alex som berättar nyheter för killarna, at det inte är över och de blir jätte glada.
Därefter tar vi bussen hem till hotellet, där jag blev avfirad och fick present av de medföljande föräldrarna. Väl framme fick alla göra som de vill, vissa väljer att äta på rummet och andra att gå ut.
Ofattbart att vi ska få avsluta denna resan med att spela om medaljerna.
