cissiblogg

Första dagen på länge som vi ställde väckarklocka. Nu behövdes det ju inte då jag vaknar varje dag i alla fall innan 7. Efter en frukost där jag  var lite stressad över att vi hade en tid att passa (ovant som sagt) så åkte vi ner till hamnen och hoppade på båten som skulle ta oss ut.

1 1/2 h tog färden ut och under tiden fick vi prova ut simfötter, cyklop och våtdräkter. Det fanns ju både det ena och det andra i vattnet som man kunnde bli bränd av, skära sig på m.m så dom rekommenderade starkt att man drog på sig den heltäckande dräkten. Hade vi riktigt tur så skulle vi också kanske kunna få se revhajar. Cissi tyckte dom hade en konstig upp definition av tur.

Vi skulle besöka tre olika platser och stanna 1h på varje. Jag var lite nervös hur det skulle gå med barnen att hoppa i ifrån båten. Det är lite annorlunda att hoppa i från en båt mitt ute i havet än att bada i poolen. Jag hoppade i vattnet först och efter lite om och men så var Bella i. Alex och Cissi började med att sitta vid båten och titta ner. Vi började lite försiktigt men snart var hon som en fisk i vattnet (Bella alltså). Vi pekade ut den ena fantastiska fisken efter den andra åt varandra. Cissi var lite tveksam till att ge sig ut med alla fiskarna och Alex kände sig lite osäker så de fick byta plats så att jag kunde fokusera på Alex. Det var samma där att snart så simmade han på och jag fick påminna honom att hålla lite koll på vart jag var. 

En timma gick snabbt och vi gick upp på båten för att åka 15 min till nästa plats. Nu hoppade båda barnen i samtidigt. Precis vid båten så var det riktigt stora fiskar. En knöl-nånting som kan bli 2,5m och ”Angus”, som våra guider döpt den som vi träffade på, var väl i alla fall 1,6m. Han var tjenis med våra guider så han simmade upp vid båten och blev matad. Jag och Alex lyckades känna på honom när han gled förbi. Riktigt slemmig. De andra stora fiskarna som simmade omkring hade lite väl många och vassa tänder och fick mig att tänka på pirajor. Guiderna berättade att någon från någon annan båt blivit av med fingret när de försökte mata dom. Förtroendeingivande...

Jag simmade ut till revet med ett barn på varje sida. Vi pekade ut fiskar och gestikulerade åt varandra medans vi simmade. Så häftigt och härligt.

Snart var vi på väg igen till sista platsen. Här var det inga stora fiskar vid båten så nu vågade sig Cissi i. Vi simmade runt och tittade och efter en stund så simmade Cissi tillbaka mot båten. Alex stack iväg själv en bit och när jag lyckats ropa tillbaka honom sa han upphetsat att han hade sett en sköldpadda. Vi simmade iväg i den riktningen och plötsligen långt ner såg jag en mörk siluett av en rocka! Vi simmade efter en bit men den försvann iväg. När vi simmade tillbaka hör jag hur någon av barnen skriker till och ser hur de pekar ner. En haj! Den är på väg bort från oss och jag blir rätt överraskad när barnen inte får panik och försöker simma till båten utan istället simmar efter den! Den simmar såklart snabbt ifrån oss.

På väg in till land så är vi väldigt överens att det här var riktig häftigt. Vi hämtar upp husbilen och sätter fart mot Cairns där vi snabbt hittar en centralt belägen camping. Receptionisten kommenterar att det syns att jag varit ute idag och nu börjar det verkligen hetta och göra ont om mitt huvud och öronen. Aj!

Efter lite middag så blir det poolhäng (barnen blir aldrig trötta på att bada) och städning av husbilen. Imorgon ska vi lämna tillbaka den och det känns rätt skönt nu. Ska bli skönt att sova i riktiga sängar, inte ligga och svetta sig till sömns eller vakna 06 av fågeltjatter.

/Jonatan

My point of view-Cecilia:

Visst var det riktigt häftigt att snorkla, det måste jag medge, men för mig var det från början mer ett nödvändigt ont. Ja vi är vid Stora Barriärrevet, en av de vackraste snorklingsplatserna i världen, då kan man ju inte sitta kvar i båten, det fattar jag ju. Men det här med rädsla är svårt. Jag får panik när jag inte kan känna botten, eller om jag ser minsta lilla fisk vid strandkanten, så jag var riktigt nervös för den här turen. Jag kände från början när vi provade ut snorklingsgrejer och våtdräkter, att nej det går aldrig. Sepciellt inte efter att de redogjort för farorna som faktiskt finns i vattnet omkring oss. Jag har aldrig snorklat innan och jag vet inte om det var smart eller dumt att börja snorklingskarriären vid Stora Barriärrevet. Jag kanske skulle börjat i lite lugnare vatten med mindre fiskar, åandrasidan så har jag ju gjort detta nu, så nu kan jag lägga snorkeln på hyllan med vetskapen om att jag troligtvis ändå sett ett av de vackraste reven i världen.

Vid första stoppet satt jag kvar med Alex vid båten. Ganska direkt efter att Jonatan och Bella gett sig iväg så ville han också simma ut en bit, men jag vågade verkligen inte. Jag provade att ta några simtag ut men fick panik och återvände till båten med hög puls. Då kommer det fram en guide till mig och ska ”hjälpa” mig i. Ja det är bara jag kvar på båten, så det var av största omtanke han ville få i mig, men sådant får oftast motsatt effekt på mig. Han tar tag i min arm och säger till mig att nu har jag chansen att se de vackraste fiskarna i världen. Han säger att han förstår att det känns jobbigt med snorkeln om man är ovan. ”Det är inte det” säger jag, ”det är fiskarna jag är rädd för”. Han säger då att det är ytterst sällan det händer olyckor här (jaha så det händer alltså olyckor!), och så nästan tvingar han ut mig. Jag får panik och börjar gråta. Han pratar till mig som man pratar till en liten bebis ”det kommer gå bra, fiskarna är snälla, jag håller i dig”. Han blir mer och mer pushig, tillslut är han nästan förbannad ”Vi har inte hela dagen på oss, du kan väl inte missa att snorkla här? Du har ju betalat för det etc etc” Jag börjar få panik och tänker att jag skiter i det här och går upp på båten istället. För mig är det en stor vinst bara att stoppa ner foten i vattnet.

Vid stop nr 2 sitter jag återigen fastklamrad helt själv på kanten på båten. Barnen har tröttnat på mig och stuckit iväg långt bort med Jonatan, dem kan jag inte ens se. Kaptenen, som jag har pratat lite med, tycker synd om mig som inte får se de fina fiskarna så han börjar kasta i mat till dem, precis där jag sitter. En gigantisk fisk glider sakta över mina ben för att nå matbiten, hjälp! Ändå ganska coolt ska medges, men pulsen var rätt hög.

Vid stop nr 3 börjar jag känna mig varm i kläderna och simmar ut en bit till korallrevet. Det är faktiskt helt magiskt när man lyckas koppla bort rädslan och bara glider runt och tittar på alla fina fiskar och deras gömställen i det vackra revet. Men så fort jag tillät mig att tänka på hur djupt det var under mig och vad som simmar omkring där nere fick jag panik, och simmade åter fort tillbaka till båten, så höll jag på ett par vändor. Sen såg jag Jonatan och barnen skymta kanske 50 meter från båten. Jag tycker så synd om Jonatan som måste hålla koll på barnen hela tiden när jag vet hur mycket han tycker om att snorkla, så jag stålsätter mig och tar sats. Nu ska jag hela vägen bort till dem. Så länge jag håller huvudet över vattenytan och blundar och försöker tänka på annat så går det ganska bra. Det måste ha varit en lustig syn där jag simmar över ett av världens vackraste korallrev med snorkeln hängandes och blundar och sprattlar så fort jag kan i panik med simfötterna. Väl framme hos Jonatan och barnen så tittar dem förvånat på mig ”vad gör du här ute?”. Andfådd svarar jag ”Jag kan ta över barnen nu så du får simma själv en stund”. Jonatan tvekar inte med svaret en sekund ”Nej det är lugnt det är bara kul att snorkla med barnen” Egentligen tänkte han ”Aldrig i livet att jag lämnar mina barn i händerna på den där panikslagna tjejen”. Tacksamt vände jag fort om och simmade lika vackert, med huvudet högt över ytan och blundandes med snorkeln hängandes vid sidan, tillbaka till båten.

Jag förstår tjusningen med snorkling det är verkligen som en helt annan värld under ytan. Men samtidigt är det väldigt svårt att göra något åt en så stark rädsla, det krävs nog mer terapi än en snorkeltur till Stora Barriärrevet.

/Cissi